Japp, jag tror att det är dags nu att ta hjälp av Mia Törnblom. Jag såg henne på tv i går och blev inspirerad och sugen på att ta itu med mina issues och skit som skulle behövas. Självkänsla, heter det, visst. Jag har en låg sådan iaf, har jag förstått. Har äntligen fattat skillnaden mellan självkänsla och självförtroende, och jag har dålig självkänsla. Då kallar man in Mia som fixar biffen. Hon ställer de rätta frågorna till dig, får dig att se på dig själv så som hon vill. Ger dig hemläxa. Det tar vi alla på allvar för vi minns hur det var i skolan när fröken frågade en om man gjort sin läxa. Och den enda gången man missat den så nog frågade hon just dig om du gjort den. Usch, det glömmer man aldrig. Rädslan över att bli förhörd inför klassen. Tänk om man gjorde bort sig. Att det skulle spela så stor roll vad andra tyckte om en. Det gör det ju dessutom fortfarande. Därav min slutsats över min låga självkänsla. Något annat som också är påtagligt med min person är min outtröttliga förmåga att vara andra till lags. Jag kollar in och anpassar mig. Är jag bara rädd för att inte bli omtyckt eller handlar det om en genuin känsla av att ge något till andra människor? Det ska jag fundera lite extra över för det är viktigt att se skillnaden. Det ena handlar om en stor ödmjukhet inför människor och det andra är bara destruktivt och kan vara ett martyrskap och en plåga för omgivningen.
Japp, Mia behövs verkligen här! Det finns en del att jobba på, kan jag lova. Jag vet att livet är en ständig och pågående resa och att jag aldrig någonsin kommer att tycka att jag är klar, men vissa saker kan definitivt bli bättre. Det är mer som ett slags kall. Jag var lite anti till alla coacher som ploppade upp för något år sedan, men jag tror att det gäller att kunna se nyttan och att man är selektiv även där, för där finns säkert också en del rötägg som bara glidit med på vågen. Ett tag skulle alla coachas och det är väl bra, förutom att det blir en negativ framställning i media, och då blir man anti istället. Men jag är nog lite sen av mig, för jag behöver nog tid på mig att fundera och vända på saker innan jag är redo att välkomna dem. Och då är jag väldigt positiv! Jag ska ge henne en chans iaf och fixa hennes första bok. Nu är det dags. Det hela är nog ganska enkelt egentligen. Det gäller bara att komma in i tänket.
Jag tror på Mia!
