Onsdag - en bra dag

Jaha, då var det mitt i veckan igen. Jag fattar inte var tiden tar vägen, egentligen. Vad är tid? Upplevelser? Erfarenheter? Tidsfördriv? När är tiden då? Jag funderar en del över just tid. Vi tror att vi lämnar allt bakom oss för att tid har passerat, typ. Vi räknar saker och människor i tid också. Vi relaterar ofta till tid som något för länge sedan. Vad betyder det, egentligen? Det finns de som säger att tid inte finns. Allt är nu. Här och nu. Det är en intressant tanke tycker jag. Tänk om min barndom är nu och idag är nu? Hm, nu blev det lite svårare. Vad är mina känslor och vart tar de vägen? Hur kan man må bättre utan tid? Vi är ju vana vid att tiden ska göra saker bättre. Den ska läka. Om inte tid finns, finns det något annat vi kan mäta med?

Idag är jag ensam på jobbet och det passar mig bra. Jag får sitta i min egen bubbla och göra saker på mitt sätt utan att att hänsyn till någon. Jag råkade in i en dispyt med min pojkvän igår. Igen. Fast jag höll humöret lugnt och sansat. Vägrade bli arg och lyckades med det. Han försökte provocera mig, men jag gick inte i fällan. Jag höll en diplomatisk ton och ett bra samtalssätt. Fast jag såg hur det störde honom när han ville ha mina reaktioner. Jag ska öva mer på det. Kanske kan jag påverka honom också till att anstränga sig. Jag insåg igår att vi är så fruktansvärt olika när det gäller att diskutera. Vi har helt olika behov och vi pratar inte ens på samma sätt. Jag behöver prata och få känna mig förstådd och han vill avsluta det fort, för han tycker att det är jobbigt att diskutera. Han vill fly, tror jag. Jag vill lösa det där och då. Jag kan förstå hans ovillighet och varför han uppfattar mig som jobbig och påstridig, men vi har ju olika behov, som sagt. Det känns tungt för jag känner mig ofta missförstådd och inte lyssnad på. Han ger så dålig respons och fattar inte varför man behöver det. Han tycker att det räcker med att säga att han har hört vad jag säger, och jag vill höra honom säga förstå. Det är för mig helt olika saker. Suck.

Back to work.

Ilska en bra drivkraft?

Jag är arg som bara den. Så är det. Hade ett praktgräl med pojkvännen igår, efter en fin helg. Så trist det är när man mått jättebra tillsammans och delat massor. Det blir som att luften går ur en. Som att helgen känns bortkastad. Inte räknas längre. Bläh. Jag blev så ledsen över hans påhopp och reaktion över något jag sa. Det var så lätt för honom att börja bråka och försöka provocera mig. Jag föll inte för det direkt, men till slut fick jag ge upp. Kunde inte hålla emot. Det blev för tufft och försvarade mig och gick i fällan. Och då fick han med råge. Jag försökte att avsluta bråket genom att vara diplomat först, men då blev det värre, tyvärr. Och sedan brast det för mig. Förolämpningarna landade som slag på oss båda. Det ena värre än det andra. Jag sa riktigt elaka saker och sitter här med en ågren som inte är nådig. Klart att jag ångrar mig för de dumma sakerna jag bidrog med, men jag blir fortfarande arg när jag tänker på hur han bemötte mig och hur han kämpade för att få med mig i bråket. Jag är arg, det erkänner jag. Vill ha en ursäkt och att han erkänner sitt misstag, men jag lär knappast få det utan att han kommer att anklaga mig för saker. Vi kommer inte att lösa den här konflikten, tror jag.

Vi har blivit dåliga på att ta tag i saker som inte är bra för oss. Saker som kan skada och påverka oss negativt. Vi orkar nog inte. Det är för många saker som ligger och puttrar, tror jag. Fan, vad tråkigt det känns. Jag har dessutom blivit mer långsint på sistone. Är oftare arg och känner besvikelse. Jag trodde att jag jobbar bort en del av det, men det var kanske inte tillräckligt långt borta. Är så frustrerad när vi bråkar och blir väldigt arg, och det beror nog på andra saker som finns kvar mellan oss. Sånt som inte är uppklarat och färdigdiskuterat, typ.

Min dag började katastrofalt också imorse på jobbet. Min kollega som jag ska göra ett projekt med backade ur helt. Hon hade fått ett jobb och kunde inte vara med längre. Jag blev inte helt överraskad, men ganska irriterad eftersom hon sagt att hon ville vara med och att vi skulle gå vidare i projektet. Jag känner mig pissad på och retar mig på att jag inte kan räkna med människor. Hur ska man göra? Skriva ett bindande kontrakt, kanske? Hur ska jag veta att personen är pålitlig och går att räkna med? Så kan jag inte jobba. Nu vet jag att hon inte kommer att gå och lita på tyvärr, vilket stör mig. Nu måste jag tänka om, göra nytt. Trist, men sant.
Suck. Måndag, var det, ja...