Ilska en bra drivkraft?

Jag är arg som bara den. Så är det. Hade ett praktgräl med pojkvännen igår, efter en fin helg. Så trist det är när man mått jättebra tillsammans och delat massor. Det blir som att luften går ur en. Som att helgen känns bortkastad. Inte räknas längre. Bläh. Jag blev så ledsen över hans påhopp och reaktion över något jag sa. Det var så lätt för honom att börja bråka och försöka provocera mig. Jag föll inte för det direkt, men till slut fick jag ge upp. Kunde inte hålla emot. Det blev för tufft och försvarade mig och gick i fällan. Och då fick han med råge. Jag försökte att avsluta bråket genom att vara diplomat först, men då blev det värre, tyvärr. Och sedan brast det för mig. Förolämpningarna landade som slag på oss båda. Det ena värre än det andra. Jag sa riktigt elaka saker och sitter här med en ågren som inte är nådig. Klart att jag ångrar mig för de dumma sakerna jag bidrog med, men jag blir fortfarande arg när jag tänker på hur han bemötte mig och hur han kämpade för att få med mig i bråket. Jag är arg, det erkänner jag. Vill ha en ursäkt och att han erkänner sitt misstag, men jag lär knappast få det utan att han kommer att anklaga mig för saker. Vi kommer inte att lösa den här konflikten, tror jag.

Vi har blivit dåliga på att ta tag i saker som inte är bra för oss. Saker som kan skada och påverka oss negativt. Vi orkar nog inte. Det är för många saker som ligger och puttrar, tror jag. Fan, vad tråkigt det känns. Jag har dessutom blivit mer långsint på sistone. Är oftare arg och känner besvikelse. Jag trodde att jag jobbar bort en del av det, men det var kanske inte tillräckligt långt borta. Är så frustrerad när vi bråkar och blir väldigt arg, och det beror nog på andra saker som finns kvar mellan oss. Sånt som inte är uppklarat och färdigdiskuterat, typ.

Min dag började katastrofalt också imorse på jobbet. Min kollega som jag ska göra ett projekt med backade ur helt. Hon hade fått ett jobb och kunde inte vara med längre. Jag blev inte helt överraskad, men ganska irriterad eftersom hon sagt att hon ville vara med och att vi skulle gå vidare i projektet. Jag känner mig pissad på och retar mig på att jag inte kan räkna med människor. Hur ska man göra? Skriva ett bindande kontrakt, kanske? Hur ska jag veta att personen är pålitlig och går att räkna med? Så kan jag inte jobba. Nu vet jag att hon inte kommer att gå och lita på tyvärr, vilket stör mig. Nu måste jag tänka om, göra nytt. Trist, men sant.
Suck. Måndag, var det, ja...