Onsdag - en bra dag

Jaha, då var det mitt i veckan igen. Jag fattar inte var tiden tar vägen, egentligen. Vad är tid? Upplevelser? Erfarenheter? Tidsfördriv? När är tiden då? Jag funderar en del över just tid. Vi tror att vi lämnar allt bakom oss för att tid har passerat, typ. Vi räknar saker och människor i tid också. Vi relaterar ofta till tid som något för länge sedan. Vad betyder det, egentligen? Det finns de som säger att tid inte finns. Allt är nu. Här och nu. Det är en intressant tanke tycker jag. Tänk om min barndom är nu och idag är nu? Hm, nu blev det lite svårare. Vad är mina känslor och vart tar de vägen? Hur kan man må bättre utan tid? Vi är ju vana vid att tiden ska göra saker bättre. Den ska läka. Om inte tid finns, finns det något annat vi kan mäta med?

Idag är jag ensam på jobbet och det passar mig bra. Jag får sitta i min egen bubbla och göra saker på mitt sätt utan att att hänsyn till någon. Jag råkade in i en dispyt med min pojkvän igår. Igen. Fast jag höll humöret lugnt och sansat. Vägrade bli arg och lyckades med det. Han försökte provocera mig, men jag gick inte i fällan. Jag höll en diplomatisk ton och ett bra samtalssätt. Fast jag såg hur det störde honom när han ville ha mina reaktioner. Jag ska öva mer på det. Kanske kan jag påverka honom också till att anstränga sig. Jag insåg igår att vi är så fruktansvärt olika när det gäller att diskutera. Vi har helt olika behov och vi pratar inte ens på samma sätt. Jag behöver prata och få känna mig förstådd och han vill avsluta det fort, för han tycker att det är jobbigt att diskutera. Han vill fly, tror jag. Jag vill lösa det där och då. Jag kan förstå hans ovillighet och varför han uppfattar mig som jobbig och påstridig, men vi har ju olika behov, som sagt. Det känns tungt för jag känner mig ofta missförstådd och inte lyssnad på. Han ger så dålig respons och fattar inte varför man behöver det. Han tycker att det räcker med att säga att han har hört vad jag säger, och jag vill höra honom säga förstå. Det är för mig helt olika saker. Suck.

Back to work.

Ilska en bra drivkraft?

Jag är arg som bara den. Så är det. Hade ett praktgräl med pojkvännen igår, efter en fin helg. Så trist det är när man mått jättebra tillsammans och delat massor. Det blir som att luften går ur en. Som att helgen känns bortkastad. Inte räknas längre. Bläh. Jag blev så ledsen över hans påhopp och reaktion över något jag sa. Det var så lätt för honom att börja bråka och försöka provocera mig. Jag föll inte för det direkt, men till slut fick jag ge upp. Kunde inte hålla emot. Det blev för tufft och försvarade mig och gick i fällan. Och då fick han med råge. Jag försökte att avsluta bråket genom att vara diplomat först, men då blev det värre, tyvärr. Och sedan brast det för mig. Förolämpningarna landade som slag på oss båda. Det ena värre än det andra. Jag sa riktigt elaka saker och sitter här med en ågren som inte är nådig. Klart att jag ångrar mig för de dumma sakerna jag bidrog med, men jag blir fortfarande arg när jag tänker på hur han bemötte mig och hur han kämpade för att få med mig i bråket. Jag är arg, det erkänner jag. Vill ha en ursäkt och att han erkänner sitt misstag, men jag lär knappast få det utan att han kommer att anklaga mig för saker. Vi kommer inte att lösa den här konflikten, tror jag.

Vi har blivit dåliga på att ta tag i saker som inte är bra för oss. Saker som kan skada och påverka oss negativt. Vi orkar nog inte. Det är för många saker som ligger och puttrar, tror jag. Fan, vad tråkigt det känns. Jag har dessutom blivit mer långsint på sistone. Är oftare arg och känner besvikelse. Jag trodde att jag jobbar bort en del av det, men det var kanske inte tillräckligt långt borta. Är så frustrerad när vi bråkar och blir väldigt arg, och det beror nog på andra saker som finns kvar mellan oss. Sånt som inte är uppklarat och färdigdiskuterat, typ.

Min dag började katastrofalt också imorse på jobbet. Min kollega som jag ska göra ett projekt med backade ur helt. Hon hade fått ett jobb och kunde inte vara med längre. Jag blev inte helt överraskad, men ganska irriterad eftersom hon sagt att hon ville vara med och att vi skulle gå vidare i projektet. Jag känner mig pissad på och retar mig på att jag inte kan räkna med människor. Hur ska man göra? Skriva ett bindande kontrakt, kanske? Hur ska jag veta att personen är pålitlig och går att räkna med? Så kan jag inte jobba. Nu vet jag att hon inte kommer att gå och lita på tyvärr, vilket stör mig. Nu måste jag tänka om, göra nytt. Trist, men sant.
Suck. Måndag, var det, ja...

Man måste älska våren!

Ja, så är det. jag gör det, men jag får också lite ångest då. Det förväntas en hel del av en, man ska prestera en massa saker, vara glad. Vad händer med ens problem? Ens ångest? Oron? Jo, den ska man bara strunta i, för nu är det vår! Missförstå mig rätt, klart att jag gillar den här årstiden, och allt som händer i naturen, dofterna, färgerna osv, men jag önskar att jag inte kände denna press. Ja, jag vet att jag skapar den själv till stor del, men omgivningen gör också sitt. Alla frågor om vad man hittat på nu när det var fint i helgen, om man varit ute, för det bara måste man. Suck. Jag blir trött. kanske också för att jag vet att jag ligger lite efter med mitt liv. Har saker att göra, bocka av. Inte måste-saker, utan borde, vilket inte är samma sak. Idag har jag inga måsten, men däremot många saker som väntar och som är bra för mig. Det kan också bli lite stressande.

Jag har slarvat med träningen t ex, och det är så svårt att hitta den gnistan igen. Varför är det lättare att strunta i att träna än att ignorera sig själv, sitt samvete? Jag pissar ju på mig själv.
Well, idag har jag tagit en långpromenad i rask takt, och tränade lite hemma efteråt. Får se om det är min start till min fortsättning, då!

Vilken boring helg jag har haft. Bråkade med pojkvännen i torsdags och vi har inte hörts sedan dess. Känns helskumt, men ändå ganska ok. Jag har behövt en paus från oss. Har t om funderat över om vi verkligen ska vara ihop eftersom det kan bli som det blev den här gången. Jag är så trött på konflikterna även om jag också är upptakten till en hel del av dem. Det finns ett motstånd mellan oss som är skitjobbigt. Jag älskar honom och har aldrig varit tillsammans med någon som jag har så mycket gemensamt med, men bråken är jobbiga och slitsamma. Jag tror att jag stänger av mina känslor när jag blir trött och känner mig uppgiven och det är inte så lyckat för oss i framtiden eftersom det inte löser våra konflikter. Jag har ägnat mig uteslutande åt internet hela helgen. Chattat och snackat och onanerat. Det är min helg! Det ska bli skönt att börja jobba igen imorrn!

Nya tider-bättre tider?

Japp, då har jag lämnat det gamla året bakom mig. Ska se framåt. Se det nya och välkomna vad som komma ska. Hur mycket av det som komma ska kan jag påverka? Allt, inget? Jag vill tro att det gäller det mesta, faktiskt. Dock ej vissa sjukdomar och saker som händer min omgivning. Jag tror att det handlar om vilken inställning jag har till saker. Tankens kraft, som det heter. Jag tror att det inte alltid är så självklart att veta att det jag tänker, händer. Det går ju automatiskt att tänka. Så snabbt är den där och så snabbt är den över. Hur mycket stannar kvar i mitt medvetande och hur mycket försvinner? Ja, det är en svår fråga, förstås, och jag tror att det enda jag kan göra är att bli mer medveten om tankens kraft och förmåga att påverka mig. Jag ska lära mig att stanna upp i tanken, och tänka mer positivt. Det tror jag på. Positivt tänkande är magiskt. Gör gott för mer än en person. Påverkar omgivningen och världen i stort. Jag ska jobba på att inte oroa mig för saker som jag ändå inte kan påverka. Mitt sinne har blivit lättare de senaste åren, fast det är en pågående kamp och resa som kräver stor ansträngning. Och det blir lättare med tiden. Jag började med att tänka att jag skulle bli mindre negativ, för jag kunde inte se mig själv bli mer positiv direkt, så därför fick det bli så. Och det funkade faktiskt. Idag vet jag inte om jag är mindre negativ eller mer positiv. Det spelar egentligen inte någon roll, utan det viktigaste är resultatet, att det funkar.

Jag ser positivt på 2008 och på att jag ska börja jobba igen. Det blir en förändring som har många fördelar, inte minst ekonomiskt. Det finns mycket hopp och längtan till ljusare tider. Slutet av 2007 lämnade jag med sorg och viss tyngd, och det var vissa tråkigheter som gjorde detta oundvikligt. Familjen. Tungt. Jag jobbar på att se hur lite jag kan påverka min situation där, men det är svårt. Jag är fast i gamla hjulspår och känslor, vilket gör mig frustrerad. Rent logiskt vet jag hur det ligger till, men ibland blir jag den där lilla flickan igen, med alla mina besvikelser som inte verkar vilja släppa taget om mig. Jag måste bli bättre på att förmedla vad jag tycker istället för att bära allt inom mig, som jag gjort i många år. Våga stå upp för mig själv och ta tjuren vid hornen. Ibland måste jag bara släppa taget om saker och resa mig upp, stark och ensam. Det har jag gjort många gånger förut. Jag har också insett hur viktig kärleken är för mig, och dess effekt. Att våga ta emot den. Jag är så jäkla bra på att ge andra människor kärlek, men urdålig på att ta emot. Ibland undrar jag om jag egentligen har gett riktig kärlek eftersom jag inte tillåtit mig själv kärlek. Jag vet vad jag är kapabel till och ska bli bättre på att ge detta till alla som behöver det, och mena det från hjärtat. Det kommer att bli viktigare nu när jag ska återgå till att jobba med att hjälpa andra. Måste hjälpa mig själv och ta egen-tiden på allvar.

Jag säger som många sagt före mig: Bli den du är!

Farväl, min älskade vän

Nu har jag tagit farväl av min katt som levt med mig i 14 år. Det var så sorgligt att behöva göra detta. Tyvärr såg jag ingen annan utväg dels p.ga hans höga ålder, psyke osv. Han har varit mig trogen och älskat mig genom allt. Han svek aldrig och vi hade ett särskilt band och en förståelse. Visst har jag suckat många ggr när han envisades med att följa efter mig och vara ganska jobbig, faktiskt, men så här i efterhand måste jag ändå uppskatta hans kärlek och lojalitet. Han gillade ingen annan, faktiskt. Det gjorde det ganska tufft. Han ville aldrig gå till någon annan, och kunde både fräsa och ge en tass när det inte passade. T om när veterinären skulle undersöka honom en sista gång, fräste han. Fast jag förstår det och den situationen. Vad är det som formar ett djur? Jag har tänkt så många ggr på hur vi människor värderar och bedömer ett djur. Vi vill att de ska passa oss, på något sätt. Han var inte så omtyckt för att han inte gillade människor och visst är det ironiskt? Förtjänade han inte kärlek då? Klart han gjorde! Han gick sin egen väg och det älskade jag honom för. Han försökte inte anpassa sig och passa in för att bli älskad. Vi var ganska tighta, han och jag.

Han var så personlig och härlig och vi delar många minnen. Han hade en favoritleksak när han var yngre. Det var en hartass som han älskade att fånga och leka med. Jag brukade lägga ner den i en känga och då fiskade han upp den! Han jagade även tygmöss. Jag kastade iväg den och han apporterade. Jo, det är sant. Han sprang efter den och kom sedan tillbaka med den till mig.
Det finns så mycket gott att tänka på och minnas med honom. Han pratade också väldigt mycket med mig. Ibland sprang han efter mig och pratade samtidigt. Han var så fin och charmig och kommer inte att bli glömd. Min trogne vän och älskade katt. Jag kommer aldrig att glömma vår sista stund tillsammans, på veterinärmottagningen. Du var nyfiken, pigg och verkade ganska bekymmerslös när du luktade på allt och gick på upptäcksfärd. Jag är så glad att du fick vara pigg och inte dålig, din sista stund i livet. Visst känns det hårt att du inte blev avlivad bara för att du var dödssjuk eller så, för det hade varit mer berättigat på något sätt, fast ändå så är jag glad över att du slapp lida och vara dålig. Hoppas att du förstår. Vill minnas dig så här, min fina och älskade katt. Du fick somna in i min famn och jag fick klappa och smeka din fina päls en sista gång medan jag tog ett sista farväl. Jag hoppas att du kan förlåta mig, för det känns tufft att vara den som tog det svåra beslutet att avsluta ditt liv. Men jag ville bara ditt bästa, tro mig.

Jag kommer alltid att älska dig. Saknar dig så mycket, min fina vän och livskamrat. Tack för alla år tillsammans.

Vila i frid.

Coaching med Mia

Japp, jag tror att det är dags nu att ta hjälp av Mia Törnblom. Jag såg henne på tv i går och blev inspirerad och sugen på att ta itu med mina issues och skit som skulle behövas. Självkänsla, heter det, visst. Jag har en låg sådan iaf, har jag förstått. Har äntligen fattat skillnaden mellan självkänsla och självförtroende, och jag har dålig självkänsla. Då kallar man in Mia som fixar biffen. Hon ställer de rätta frågorna till dig, får dig att se på dig själv så som hon vill. Ger dig hemläxa. Det tar vi alla på allvar för vi minns hur det var i skolan när fröken frågade en om man gjort sin läxa. Och den enda gången man missat den så nog frågade hon just dig om du gjort den. Usch, det glömmer man aldrig. Rädslan över att bli förhörd inför klassen. Tänk om man gjorde bort sig. Att det skulle spela så stor roll vad andra tyckte om en. Det gör det ju dessutom fortfarande. Därav min slutsats över min låga självkänsla. Något annat som också är påtagligt med min person är min outtröttliga förmåga att vara andra till lags. Jag kollar in och anpassar mig. Är jag bara rädd för att inte bli omtyckt eller handlar det om en genuin känsla av att ge något till andra människor? Det ska jag fundera lite extra över för det är viktigt att se skillnaden. Det ena handlar om en stor ödmjukhet inför människor och det andra är bara destruktivt och kan vara ett martyrskap och en plåga för omgivningen.

Japp, Mia behövs verkligen här! Det finns en del att jobba på, kan jag lova. Jag vet att livet är en ständig och pågående resa och att jag aldrig någonsin kommer att tycka att jag är klar, men vissa saker kan definitivt bli bättre. Det är mer som ett slags kall. Jag var lite anti till alla coacher som ploppade upp för något år sedan, men jag tror att det gäller att kunna se nyttan och att man är selektiv även där, för där finns säkert också en del rötägg som bara glidit med på vågen. Ett tag skulle alla coachas och det är väl bra, förutom att det blir en negativ framställning i media, och då blir man anti istället. Men jag är nog lite sen av mig, för jag behöver nog tid på mig att fundera och vända på saker innan jag är redo att välkomna dem. Och då är jag väldigt positiv! Jag ska ge henne en chans iaf och fixa hennes första bok. Nu är det dags. Det hela är nog ganska enkelt egentligen. Det gäller bara att komma in i tänket.

Jag tror på Mia!

Tjall på linjen

Vi har nog ett problem, jag och min pojkvän. Vi har börjat att ägna oss åt något som liknar pajkastning. Det är inga grova och elaka förolämpningar, men tillräckliga för att det ska kännas jobbigt. Vi förstår inte varandra verkar det som. Jag känner mig ständigt missförstådd och funderar över om jag själv har en större skuld i det än vad jag vill erkänna. Begär jag för mycket? Är det han som inte anstränger sig tillräckligt? Eller är det en kombination av båda? Jag skulle tro det sista. Han stänger av så fort jag öppnar munnen, för han tycker att det mesta som kommer från mig är kritik och gnäll, vilket innebär att jag inte alls får säga något som uppfattas som negativt. Hur funkar den kommunikationen? Ja, just det. Inte alls. Hur tar man sig förbi detta? Jag känner att allt detta tjafsande och gnabbande tar på krafterna och det är just krafter som behövs för att ta sig genom vår situation. Vi måste vilja prata och hitta en lösning som passar oss båda. Suck. Det är svårt, trots att kärleken finns där. Men för hur länge?

Jag får inte säga något som han kan uppfatta som negativ kritik och det är skitjobbigt. Det känns som att jag aldrig får komma med tips eller råd, för då tolkar han det direkt som negativt istället för att lyssna och sedan bilda sig en uppfattning. Han tänker inte alls, utan bara reagerar. Det är svårt att komma framåt eftersom han verkar ha ett slags motstånd till mig och det jag säger. Jag vet att han fått höra mycket dåligt hemifrån, av sin mor som ständigt förminskar och kritiserar honom, men jag är inte hans mamma, för helvete! Det är viss skillnad på att kommunicera med sin flickvän som inte vill en illa. Han känner sig ständigt påhoppad av mig och intar alltid ett starkt försvar, och där brister det. Vi kommer aldrig vidare. Jag vet att jag är en kritisk människa till naturen och att jag måste jobba på det, men visst har väl han ett ansvar att inte tolka in saker som inte finns och att ta ansvar för hans starka reaktion?

Jag känner just nu att jag tar ett avstånd i det här, och har nästan blivit lite avtrubbad. Det är inte bra alls, för det kan leda till passivitet och oengagemang, och slutligen till en total likgiltighet. Det vill jag verkligen inte. Jag är rädd för att jag ska stänga av mina känslor och ge upp. Det vore så synd om detta skulle rasa och ta slut, för vi har så mycket tillsammans som är värt att kämpa för och glädjas över. Vi kanske inte ser det just nu. Jag ska klura vidare på hur vi kan nå en lösning och ett bättre sätt att kommunicera på. Jag älskar ju honom.