Tjall på linjen

Vi har nog ett problem, jag och min pojkvän. Vi har börjat att ägna oss åt något som liknar pajkastning. Det är inga grova och elaka förolämpningar, men tillräckliga för att det ska kännas jobbigt. Vi förstår inte varandra verkar det som. Jag känner mig ständigt missförstådd och funderar över om jag själv har en större skuld i det än vad jag vill erkänna. Begär jag för mycket? Är det han som inte anstränger sig tillräckligt? Eller är det en kombination av båda? Jag skulle tro det sista. Han stänger av så fort jag öppnar munnen, för han tycker att det mesta som kommer från mig är kritik och gnäll, vilket innebär att jag inte alls får säga något som uppfattas som negativt. Hur funkar den kommunikationen? Ja, just det. Inte alls. Hur tar man sig förbi detta? Jag känner att allt detta tjafsande och gnabbande tar på krafterna och det är just krafter som behövs för att ta sig genom vår situation. Vi måste vilja prata och hitta en lösning som passar oss båda. Suck. Det är svårt, trots att kärleken finns där. Men för hur länge?

Jag får inte säga något som han kan uppfatta som negativ kritik och det är skitjobbigt. Det känns som att jag aldrig får komma med tips eller råd, för då tolkar han det direkt som negativt istället för att lyssna och sedan bilda sig en uppfattning. Han tänker inte alls, utan bara reagerar. Det är svårt att komma framåt eftersom han verkar ha ett slags motstånd till mig och det jag säger. Jag vet att han fått höra mycket dåligt hemifrån, av sin mor som ständigt förminskar och kritiserar honom, men jag är inte hans mamma, för helvete! Det är viss skillnad på att kommunicera med sin flickvän som inte vill en illa. Han känner sig ständigt påhoppad av mig och intar alltid ett starkt försvar, och där brister det. Vi kommer aldrig vidare. Jag vet att jag är en kritisk människa till naturen och att jag måste jobba på det, men visst har väl han ett ansvar att inte tolka in saker som inte finns och att ta ansvar för hans starka reaktion?

Jag känner just nu att jag tar ett avstånd i det här, och har nästan blivit lite avtrubbad. Det är inte bra alls, för det kan leda till passivitet och oengagemang, och slutligen till en total likgiltighet. Det vill jag verkligen inte. Jag är rädd för att jag ska stänga av mina känslor och ge upp. Det vore så synd om detta skulle rasa och ta slut, för vi har så mycket tillsammans som är värt att kämpa för och glädjas över. Vi kanske inte ser det just nu. Jag ska klura vidare på hur vi kan nå en lösning och ett bättre sätt att kommunicera på. Jag älskar ju honom.