Tjall på linjen

Vi har nog ett problem, jag och min pojkvän. Vi har börjat att ägna oss åt något som liknar pajkastning. Det är inga grova och elaka förolämpningar, men tillräckliga för att det ska kännas jobbigt. Vi förstår inte varandra verkar det som. Jag känner mig ständigt missförstådd och funderar över om jag själv har en större skuld i det än vad jag vill erkänna. Begär jag för mycket? Är det han som inte anstränger sig tillräckligt? Eller är det en kombination av båda? Jag skulle tro det sista. Han stänger av så fort jag öppnar munnen, för han tycker att det mesta som kommer från mig är kritik och gnäll, vilket innebär att jag inte alls får säga något som uppfattas som negativt. Hur funkar den kommunikationen? Ja, just det. Inte alls. Hur tar man sig förbi detta? Jag känner att allt detta tjafsande och gnabbande tar på krafterna och det är just krafter som behövs för att ta sig genom vår situation. Vi måste vilja prata och hitta en lösning som passar oss båda. Suck. Det är svårt, trots att kärleken finns där. Men för hur länge?

Jag får inte säga något som han kan uppfatta som negativ kritik och det är skitjobbigt. Det känns som att jag aldrig får komma med tips eller råd, för då tolkar han det direkt som negativt istället för att lyssna och sedan bilda sig en uppfattning. Han tänker inte alls, utan bara reagerar. Det är svårt att komma framåt eftersom han verkar ha ett slags motstånd till mig och det jag säger. Jag vet att han fått höra mycket dåligt hemifrån, av sin mor som ständigt förminskar och kritiserar honom, men jag är inte hans mamma, för helvete! Det är viss skillnad på att kommunicera med sin flickvän som inte vill en illa. Han känner sig ständigt påhoppad av mig och intar alltid ett starkt försvar, och där brister det. Vi kommer aldrig vidare. Jag vet att jag är en kritisk människa till naturen och att jag måste jobba på det, men visst har väl han ett ansvar att inte tolka in saker som inte finns och att ta ansvar för hans starka reaktion?

Jag känner just nu att jag tar ett avstånd i det här, och har nästan blivit lite avtrubbad. Det är inte bra alls, för det kan leda till passivitet och oengagemang, och slutligen till en total likgiltighet. Det vill jag verkligen inte. Jag är rädd för att jag ska stänga av mina känslor och ge upp. Det vore så synd om detta skulle rasa och ta slut, för vi har så mycket tillsammans som är värt att kämpa för och glädjas över. Vi kanske inte ser det just nu. Jag ska klura vidare på hur vi kan nå en lösning och ett bättre sätt att kommunicera på. Jag älskar ju honom.

Den biologiska klockan väntar inte

Jag har aldrig tidigare tänkt på att jag kanske inte ska ha barn. Det har alltid varit en slags självklarhet, utan att jag tagit ett beslut om det. Har nog alltid tänkt att alla ska ha barn, förr eller senare. Nu har det slagit mig att jag inte har obegränsat med tid på mig, till att skaffa barn. Time is ticking, har jag fattat. Det slog mig hårt i huvudet häromdagen och jag bröt ihop fullständigt. Jag måste helt plötsligt bestämma mig för hur jag vill ha det i mitt liv. Med barn eller utan barn. Shit, hur gör jag det? Jag är inte där nu att jag kan fatta det beslutet. Är inte redo. Jag har bara gått på i livet, gjort mitt, liksom. Nu finns det många saker att behöva ta hänsyn till. Jag har inget jobb, vilket betyder dåliga ekonomiska förutsättningar för att bilda familj. Min relation är inte där ännu, om den överhuvudtaget ens kommer dit. Hur ska jag veta det? Ska jag sia om framtiden? Ska vi skaffa barn för att jag måste? Får inte bli för gammal. Fy fan, vad orättvist det känns! Ja, jag är otacksam, jag vet. Det finns de som vill men inte kan få barn, ja. Men nu är det mig det handlar om och jag måste tänka på det i första hand. Bestämma mig. Om jag kan.

Vi diskuterade det igår, jag och min pojkvän, och det blev skitjobbigt. Han är inte där heller, men slipper en biologisk klocka som stressar honom. Han har inte bråttom, som jag. Fast, jag vet ju inte ens om jag vill skaffa barn, hur fan ska jag då kunna fatta ett moget och genomtänkt beslut då? Det här är nog en av de svåraste och största jag någonsin kommer att behöva fatta, och därför måste det bli rätt. Helt rätt. Det går inte att ångra. Han kunde inte tänka så, sa han och jag höll på att explodera över att min situation inte räknades och togs hänsyn till. Jag bad inte honom bestämma sig där och då, utan bara att han skulle ta in det och förstå hur det ligger till för mig. Att tiden går och att jag kanske har högst 4 år på mig. Jag ville ha hans förståelse och stöd, men han slog bakut och kunde inte ta in min situation. Han sa bara att han inte tänkte så. Det var så jobbigt och jag blev så ledsen över detta. Det känns tungt att vi inte ens kan prata om det. Jag har sett en framtid framför mig med honom, men hur blir det nu då? Hur ska vi kunna enas eller komma framåt i denna fråga?

Det handlar inte om en sak man bråkar om, utan om en stor livsfråga. Vad ska jag göra? Ska jag bara strunta i att ens överväga mina alternativ och förlora chansen att få barn för att han inte kan tänka så? Ska jag offra mig, eller? Hur kan man bara vara så okänslig? Jag förstår väl att han inte är redo för detta heller, men vi kan inte blunda för det. Så här ser det ut. This is it. Det kommer inte bli bättre av att man struntar i att ta upp det till diskussion eller ens kan erkänna problematiken. Jag är riktigt upprörd över detta, måste jag erkänna. Känner mig kränkt faktiskt. Jag vill bara skrika; jag då! Vad fan ska jag göra medan du bestämmer dig och gör det du vill göra innan du ens överväger om du vill skaffa barn? Jag har t om tänkt på att vi kanske inte ska vara tillsammans eftersom vi verkar vara väldigt långt ifrån varandra i det här. Vi kan ju inte prata om det och det kan jag inte acceptera. Det går bara inte att ignorera min situation och att min kropp inte kan leverera ägg så länge till. Han skickade en ursäkt vis sms tidigare och jag blir bara trött. Tror han att man kan ursäkta bort detta? Jag svarade inte honom. Orkade inte. Vad säger man? Jag är ledsen som fan.

Jag kanske aldrig blir redo att skaffa barn, och faktiskt väljer bort det, men då ska det vara ett väl genomtänkt och klarsynt beslut. Jag måste fundera på om jag vill ha barn, om jag vill ha det med honom, om jag har råd att ha barn, om jag är mogen. Ja, det finns så mycket jag måste tänka på och tiden verkar inte räcka till. Jag vill ha ett jobb, göra mina saker med pojkvännen ett tag till, få en ok ekonomi, få ett bättre boende, ja, det tar inte slut. Vad fan ska jag göra? Jag är inte ens redo för att fundera på om jag vill ha barn, hur fan ska jag då kunna ta ställning till att verkligen göra det?

Orkar inte mer idag.

I need a friend

Jag känner mig som ett plåster ibland när det kommer till mina vänner, för jag behöver dem mer än de verkar behöva mig. Det är tufft att inte få behöva eller att få visa detta. I förra veckan sågs jag och en kompis för en stilla fika, tillsammans med min pojkvän, och när vi skildes åt uttryckte min kompis hur mycket hon ville träffas. Jag föreslog en träff i början av veckan och hon uttryckte att hon ville ses och att det lät bra, och jag sa att jag hade mycket tid, därför kunde hon höra av sig när det passade henne. Hon ringde på söndagen samma vecka. Det är inte ok, tycker jag. Jag ringde henne på torsdagen och lämnade ett meddelande om att jag verkligen ville träffa henne osv. Ville ge henne utrymme att få höra av sig. Det här är inte första gången detta händer. Jag trodde verkligen att hon skulle höra av sig tidigare. Hon fick frågan om vad hon gjort i veckan, och det verkade som att hon varit upptagen. Det kändes trist att hon inte ens nämnde mig och kanske också varför hon inte hört av sig. Visst ska man väl kunna räkna med att folk hör av sig? Varför säger de annars att de ska det? Jag fattar inte det? Kanske är jag naiv. Det här gör mig ledsen och förvirrad. Ska jag ändra mitt beteende och inte behöva henne? Bli kall och ointresserad? Jag känner inte för det. Det är inte jag.

Jag har vid mer än ett tillfälle berättat för henne att jag skulle vilja ses oftare, och varför detta är viktigt för mig. Det handlar om att kunna ha en regelbunden relation och att kunna lita på den. Jag måste kunna räkna med någon om jag ska ge av mig själv. Jag kan inte dela upp saker och tvingas ge mindre i en relation. Visst har jag förstått att vi har olika uppfattningar om tid och om när man ska eller bör höra av sig, men det är inte ok att göra så här. Jag har tappat räkningen över hur många gånger vi skulle ha setts och sedan inte gjort det pga av att vi inte hördes. Det sårar att inte vara behövd mer, måste jag erkänna. Jag vet att vi lever ganska olika liv och har olika behov. Hon har svårt för att säga nej (inte till mig!) och träffar ganska många människor, och hon har dessutom barn, men då ska man inte ge sken av att man behöver någon och verkligen vill ses. Det är ok för mig, bara man säger det och kör med öppna kort. Jag har pratat med henne om detta, men det verkar som att det inte gått fram, eller så pallar hon inte ta det av olika skäl, så det blir ännu en gång jag som får ändra på saker. Jag har verkligen övervägt om jag ska ha henne kvar i mitt liv, och det vill jag eftersom hon betyder mycket för mig. Jag värdesätter vår vänskap, men dock inte hur den vårdas eller underhålls.

Jag behöver nya och fler vänner, för jag har för få kvar och då blir det tyngre när någon inte lever upp till det som utlovats. Jag kan inte bara sluta bry mig och tänka att de hör väl av sig någon gång, för jag behöver dem! Är det fel att behöva någon vän? Hur fan ska jag kunna finna ro och balans i detta? Jag vill inte behöva bli kall och ointresserad. Vi kanske har olika uppfattningar om vad en vänskap är och vad den ska innehålla, helt enkelt. Jag måste prata med henne igen om detta. Jag kan inte ha det så här för det gör förbaskat ont.

Porrsurfberoende??

Ja, det stämmer. Jag undrar om jag har gått och blivit beroende av detta otyg. Sitter och öppnar sida efter sida, i jakten på den perfekta bilden eller filmklippet. Det är ju inte klokt, jag vet. Jag borde söka jobb och göra nyttiga saker istället, men jag fastnar totalt. Häromdagen registrerade jag mig t om på en kontaktsida på nätet. Det frestar mig att prata med andra och jag har fått några inviter, men jag har tackat nej, givetvis. Jag skulle aldrig vara otrogen, men jag lockas så förbannat just nu. Vet inte riktigt till vad, bara att jag är sugen på något. Jag blir så upphetsad också när jag sitter där. Nu vet jag iaf hur en kille känner sig framför datorn, med all denna porr som bara finns där, ett klick bort, ungefär. Vad händer med mig därute i cyberspace? Varför lockar det mig så mycket? Hur ska jag kunna sluta med det? Vill jag det? Varför gillar jag porr?

Jag undrar hur många tjejer som uppskattar det lika mycket som jag. Egentligen gillar jag inte vulgära saker, såsom bilder på sprut osv, utan jag föredrar det lite mer erotiska och sensuella istället. Just ju verkar ganska mycket funka för mig och jag vet inte varför. Det känns nästan som något jag måste ha och vill göra. Jag blir väldigt upphetsad av saker jag normalt sett inte ens tittat på tidigare. Porr, porr och porr! Det finns ju inget slut på eländet! Det känns så himla bortkastat med tiden, på något sätt. Fan, jag kanske borde starta APS(anonyma porrsurfare)! Usch ja, nu måste jag ta mig i kragen och sluta pilla på mig själv! Måste ta en dusch och komma ut i friska luften och se andra dödliga.

Får kanske låsa datorn och kasta bort nyckeln, eller köra porrspärrlås eller nått...