I need a friend

Jag känner mig som ett plåster ibland när det kommer till mina vänner, för jag behöver dem mer än de verkar behöva mig. Det är tufft att inte få behöva eller att få visa detta. I förra veckan sågs jag och en kompis för en stilla fika, tillsammans med min pojkvän, och när vi skildes åt uttryckte min kompis hur mycket hon ville träffas. Jag föreslog en träff i början av veckan och hon uttryckte att hon ville ses och att det lät bra, och jag sa att jag hade mycket tid, därför kunde hon höra av sig när det passade henne. Hon ringde på söndagen samma vecka. Det är inte ok, tycker jag. Jag ringde henne på torsdagen och lämnade ett meddelande om att jag verkligen ville träffa henne osv. Ville ge henne utrymme att få höra av sig. Det här är inte första gången detta händer. Jag trodde verkligen att hon skulle höra av sig tidigare. Hon fick frågan om vad hon gjort i veckan, och det verkade som att hon varit upptagen. Det kändes trist att hon inte ens nämnde mig och kanske också varför hon inte hört av sig. Visst ska man väl kunna räkna med att folk hör av sig? Varför säger de annars att de ska det? Jag fattar inte det? Kanske är jag naiv. Det här gör mig ledsen och förvirrad. Ska jag ändra mitt beteende och inte behöva henne? Bli kall och ointresserad? Jag känner inte för det. Det är inte jag.

Jag har vid mer än ett tillfälle berättat för henne att jag skulle vilja ses oftare, och varför detta är viktigt för mig. Det handlar om att kunna ha en regelbunden relation och att kunna lita på den. Jag måste kunna räkna med någon om jag ska ge av mig själv. Jag kan inte dela upp saker och tvingas ge mindre i en relation. Visst har jag förstått att vi har olika uppfattningar om tid och om när man ska eller bör höra av sig, men det är inte ok att göra så här. Jag har tappat räkningen över hur många gånger vi skulle ha setts och sedan inte gjort det pga av att vi inte hördes. Det sårar att inte vara behövd mer, måste jag erkänna. Jag vet att vi lever ganska olika liv och har olika behov. Hon har svårt för att säga nej (inte till mig!) och träffar ganska många människor, och hon har dessutom barn, men då ska man inte ge sken av att man behöver någon och verkligen vill ses. Det är ok för mig, bara man säger det och kör med öppna kort. Jag har pratat med henne om detta, men det verkar som att det inte gått fram, eller så pallar hon inte ta det av olika skäl, så det blir ännu en gång jag som får ändra på saker. Jag har verkligen övervägt om jag ska ha henne kvar i mitt liv, och det vill jag eftersom hon betyder mycket för mig. Jag värdesätter vår vänskap, men dock inte hur den vårdas eller underhålls.

Jag behöver nya och fler vänner, för jag har för få kvar och då blir det tyngre när någon inte lever upp till det som utlovats. Jag kan inte bara sluta bry mig och tänka att de hör väl av sig någon gång, för jag behöver dem! Är det fel att behöva någon vän? Hur fan ska jag kunna finna ro och balans i detta? Jag vill inte behöva bli kall och ointresserad. Vi kanske har olika uppfattningar om vad en vänskap är och vad den ska innehålla, helt enkelt. Jag måste prata med henne igen om detta. Jag kan inte ha det så här för det gör förbaskat ont.