Den biologiska klockan väntar inte

Jag har aldrig tidigare tänkt på att jag kanske inte ska ha barn. Det har alltid varit en slags självklarhet, utan att jag tagit ett beslut om det. Har nog alltid tänkt att alla ska ha barn, förr eller senare. Nu har det slagit mig att jag inte har obegränsat med tid på mig, till att skaffa barn. Time is ticking, har jag fattat. Det slog mig hårt i huvudet häromdagen och jag bröt ihop fullständigt. Jag måste helt plötsligt bestämma mig för hur jag vill ha det i mitt liv. Med barn eller utan barn. Shit, hur gör jag det? Jag är inte där nu att jag kan fatta det beslutet. Är inte redo. Jag har bara gått på i livet, gjort mitt, liksom. Nu finns det många saker att behöva ta hänsyn till. Jag har inget jobb, vilket betyder dåliga ekonomiska förutsättningar för att bilda familj. Min relation är inte där ännu, om den överhuvudtaget ens kommer dit. Hur ska jag veta det? Ska jag sia om framtiden? Ska vi skaffa barn för att jag måste? Får inte bli för gammal. Fy fan, vad orättvist det känns! Ja, jag är otacksam, jag vet. Det finns de som vill men inte kan få barn, ja. Men nu är det mig det handlar om och jag måste tänka på det i första hand. Bestämma mig. Om jag kan.

Vi diskuterade det igår, jag och min pojkvän, och det blev skitjobbigt. Han är inte där heller, men slipper en biologisk klocka som stressar honom. Han har inte bråttom, som jag. Fast, jag vet ju inte ens om jag vill skaffa barn, hur fan ska jag då kunna fatta ett moget och genomtänkt beslut då? Det här är nog en av de svåraste och största jag någonsin kommer att behöva fatta, och därför måste det bli rätt. Helt rätt. Det går inte att ångra. Han kunde inte tänka så, sa han och jag höll på att explodera över att min situation inte räknades och togs hänsyn till. Jag bad inte honom bestämma sig där och då, utan bara att han skulle ta in det och förstå hur det ligger till för mig. Att tiden går och att jag kanske har högst 4 år på mig. Jag ville ha hans förståelse och stöd, men han slog bakut och kunde inte ta in min situation. Han sa bara att han inte tänkte så. Det var så jobbigt och jag blev så ledsen över detta. Det känns tungt att vi inte ens kan prata om det. Jag har sett en framtid framför mig med honom, men hur blir det nu då? Hur ska vi kunna enas eller komma framåt i denna fråga?

Det handlar inte om en sak man bråkar om, utan om en stor livsfråga. Vad ska jag göra? Ska jag bara strunta i att ens överväga mina alternativ och förlora chansen att få barn för att han inte kan tänka så? Ska jag offra mig, eller? Hur kan man bara vara så okänslig? Jag förstår väl att han inte är redo för detta heller, men vi kan inte blunda för det. Så här ser det ut. This is it. Det kommer inte bli bättre av att man struntar i att ta upp det till diskussion eller ens kan erkänna problematiken. Jag är riktigt upprörd över detta, måste jag erkänna. Känner mig kränkt faktiskt. Jag vill bara skrika; jag då! Vad fan ska jag göra medan du bestämmer dig och gör det du vill göra innan du ens överväger om du vill skaffa barn? Jag har t om tänkt på att vi kanske inte ska vara tillsammans eftersom vi verkar vara väldigt långt ifrån varandra i det här. Vi kan ju inte prata om det och det kan jag inte acceptera. Det går bara inte att ignorera min situation och att min kropp inte kan leverera ägg så länge till. Han skickade en ursäkt vis sms tidigare och jag blir bara trött. Tror han att man kan ursäkta bort detta? Jag svarade inte honom. Orkade inte. Vad säger man? Jag är ledsen som fan.

Jag kanske aldrig blir redo att skaffa barn, och faktiskt väljer bort det, men då ska det vara ett väl genomtänkt och klarsynt beslut. Jag måste fundera på om jag vill ha barn, om jag vill ha det med honom, om jag har råd att ha barn, om jag är mogen. Ja, det finns så mycket jag måste tänka på och tiden verkar inte räcka till. Jag vill ha ett jobb, göra mina saker med pojkvännen ett tag till, få en ok ekonomi, få ett bättre boende, ja, det tar inte slut. Vad fan ska jag göra? Jag är inte ens redo för att fundera på om jag vill ha barn, hur fan ska jag då kunna ta ställning till att verkligen göra det?

Orkar inte mer idag.