Träning ger mer!

Oj, så skönt det var att träna igår! Det var ju ett tag sedan, men jag kom in i det snabbt. Ska ju erkänna att jag var aningen ringrostig, men jag kämpade på bra. Det var så skönt efteråt. Jag blev både piggare och gladare och var betydligt mindre trött på kvällen. Det är en härlig känsla som fyller en. Jag ska verkligen träna regelbundet nu och hålla det, för det behöver jag. Det kan definitivt bidra till ett ökat välbefinnande framöver och kanske också motverka att jag mår dåligt inför Af osv. Man blir lite hög på sig själv efteråt, och det känns nästan som att man kan se skillnad bara efter en gång! Skit samma att det sitter i huvudet så länge jag mår bra av det. Fast erfarenheten säger mig att det visar sig ganska omgående, och det sporrar ju klart till att fortsätta.

Jag har haft gäster nu ett par dagar och det har funkat ganska bra, men jag känner mig väldigt begränsad i mitt hem. Kan inte riktigt slappna av. Det är nästan som att mitt hem inte är mitt. Och snacka inte om röran! Det är den trista biten. Lagom är bäst när det kommer till gäster, enligt mig. Någon natt lite då och då, och gärna en person åt gången funkar bäst för mig. Ska bli skönt att pusta ut imorgon. Fast nånstans så gillar jag verkligen sällskap. Jag föredrar nog att man gör olika saker och ses ibland och inte behöver umgås hela tiden.

På tal om helgens utsvävningar, så klarade jag mig ganska bra när det kommer till min sjuka. Vi hade det hur trevligt som helst, fast jag kände att jag nog hade druckit lite för mycket. Jag kan bli lite småknäpp då. Det är trist, men jag ska jobba på det, också. Jag vill verkligen kunna gå ut med min pojkvän, för vi har lika stort intresse av dansen, så därför måste det fungera.

Då var det slut för idag!

Ny vecka-nya tag!

Då var det måndag igen, och veckan har börjat riktigt bra. Jag har lyckats hjälpa behövande och dessutom fått gjort en hel del annat. Jag känner mig rejält utvilad, och det gör säkert sitt. Helgen var jättebra och innehöll mycket socialt umgänge och en hel del alkohol, tyvärr, med tanke på hur jag mådde igår. Jag fick t om dansa i lördags och det var välbehövligt, minsann. Det var helt underbar technomusik som fick mig att studsa! Jag hade förmånen också att se Svenska Akademin och det var rysligt glatt och trevligt. Som sagt, helgen var superbra.

Idag ska jag träna har jag bestämt. Nu har jag haft en långt upphåll pga semester och sjukdom, men nu är det nya friska tag som gäller. Jag behöver det för att må bra. Det kan nog vara extra värdefullt nu också innan jag blir arbetslös. Jag har klippt mig också! Det blev riktigt bra. Jag är som en ny person! Det känns kul att våga förändra och må lite bättre.

Just nu ser jag fram emot den stundande Malmöfestivalen, för då blir det mer kul!

Arbetslös=livlös?

Jag går och räknar ner mina kvarvarande dagar på mitt jobb. 17 dagar kvar som arbetstagare. Om 17 dagar ska jag gå till Af och anmäla mig som arbetslös och jag fasar så mycket för detta. Jag är livrädd att det ska innebära att jag inte längre kan bestämma över mina dagar och över vad som jag kan och ska göra. Rädd för att inte ha något val och även för att inte klara mig ekonomiskt. Jag kanske t om måste flytta för att få jobb i en annan stad. Ska jag flytta ensam då? Bort från pojkvän och min familj? Ja, som sagt, så känns det lite läskigt att inte veta vad som ska hända framöver. Jag önskar att det fanns en möjlighet att få stanna kvar på detta jobbet, men det går tyvärr inte. Det finns inga pengar kvar. Jag måste skaffa mig ett annat jobb och det är dessutom snabbt, för att inte hamna i klorna på Af. Jag känner att mitt självförtroende kunde varit lite bättre, och det gör inte det lättare när jag ska söka jobb, för då måste jag ju berätta hur bra jag är och varför just jag ska ha det där jobbet.

Jag har nog inte varit så kul att ha att göra med den senaste tiden. Min oro inför min framtid har påverkat både humör och välmående. Tyvärr har min pojkvän fått ta en hel del. Jag ska gottgöra honom! Jag måste jobba på att vara en bättre flickvän, helt enkelt.

Fast just nu känner jag mig mest ynklig och rädd inför vad som komma skall...

Hårfager

Då var det måndag morgon igen och här sitter jag på jobbet, precis som vanligt. Det känns som att jag inte gör något annat. Tiden står stilla. Jag är ganska uttråkad och har en känsla av att dagen blir lång idag och att det inte blir så mycket att göra här. Trist.

Jag funderar på håruppsättningar. Det verkar som att alla tjejer är grymma på att sno ihop en fin frisyr. Har du sett de slarviga knutarna som de har? Som bara ser så där, skitbra ut. Som om de inte lagt ner tid och en helsikes massa klämmor på den där frissan! Hur gör de detta? Jag har försökt att sätta upp en fin knut, men det närmsta jag kommer är en trist duschknut, typ! Jag skulle behöva fråga någon om tips och be denne visa mig också. Jag är så trött på mitt hår och hur jag ser ut. Hästsvans och flätor känne lite uttjatat just nu när det är det enda jag kan få till. Min pojkvän tjatar dessutom på mig om att mitt hår är fint och att jag borde göra mer med det. Han skulle nog också föredra om jag hade svallande fina lockar, istället för rakt. Trist värre. Permanent känns inte aktuellt i dagsläget, men däremot lite blont och en klippning. Jag är nog redo för att gå tillbaka till det ljusa. Visst behöver man piffa till sig ibland!

Helgen var boring. Jag gjorde nog inte ett skit, förutom att kolla på film, vilket jag älskar. Regnet satte stopp för alla planer om en utflykt. Dessutom jobbade pojkvännen. Vi har tjafsat mycket den här helgen. Jag tror att vi båda är frustrerade över vår vardagssituation med jobb, pengar osv, och det gör sig påmint ibland. Jag är uttråkad just nu och vet inte hur jag ska komma ur det. Det känns som om jag är orkeslös och tråkig, bara.

Dags att återgå till jobbet...

Alone at last!

Då var det bara jag igen och det är så skönt. Jag känner mig grymt oflexibel eftersom jag njuter så mycket av att vara ensam igen. Men det är jobbigt att ha någon som man känner väl så nära och ganska intensivt. Det kräver mycket av en. Jag blir mer och mer säker på hur lite jag gillar det, egentligen. Får man lov att vilja välja bort vissa människor i ens liv? Jag har ju brutit förr med både min mamma och min syster för att jag inte har klarat av att ha dem i mitt liv. Jag minns att jag var fullt nöjd med att ha det så under en tid. Det var lugnt och fridfullt och ingen som hade en massa åsikter om min personliga utveckling och vad jag jobbade med när det gäller mig själv. Jag hade nyss påbörjat en utbildning och kände hur jag förändrades och hur mycket som hände med mig. För mig var det enbart positivt, även om det var jobbigt, men för min familj blev det för mycket. Det kändes hårt att bli motarbetad av min familj när det enda jag ville var att få utvecklas. Visst är det ironiskt att det kan få andra att må dåligt när du själv mår så bra...

Man står ju själv närmast, heter det, och jag får nog hålla med om det. Hur nära jag än må komma en annan människa, så vet jag ändå inte var jag har dem. Hur vet jag att man känner likadant? Man har säkert helt olika referenser och bakgrund, vilket påverkar en. Och hur vet vi att saker betyder samma för någon annan? Det vet vi inte. Jo, om vi definierar saker så kan vi börja att förstå hur någon annan tänker, och först då vet vi hur nära dem vi står, tror jag. Hur ofta bemödar man sig att fråga vad den andra menar? Vi tar helt enkelt för givet att vi vet vad denne menar och uppfattar det efter oss själva. Hur vet jag själv när någon har uppfattat något rätt när jag försökt förmedla en sak? Jo, genom att återkoppla. Fråga om personen förstått och be denne förklara hur den tolkade det som sades. Tänk att något som känns så självklart och enkelt kan bli så komplicerat!

Livet är inte enkelt, men jäkligt spännande...

Bra, men ändå inte

Dagen började sådär. Det blev lite irritation med min vän, men det löste vi. Vi tog en tur till stranden och hade några fina timmar där. Väl hemma gjorde jag mat, superstressad, eftersom hon skulle iväg. Sedan blev det lite tjafs igen och till slut bråk. Så jäkla trist, och jag vet inte hur vi hamnade i det från början. Jo, hon generaliserade över något, och jag var av en annan åsikt, och sedan var det igång. Jag känner att detta tar på krafterna också, och skulle nog bara vilja vara ensam och slippa hamna i diskussioner som leder till bråk. Det är säkert jag som inte känner mig på topp, för jag har mått bättre. Jag behöver nog ladda batterierna och vara lite ensam. Nu ska hon iväg ett par dagar så då hinner vi båda få lite distans. Vi är som riktiga systrar och vi känner varandra väldigt bra. Kanske har det med saken att göra. Vi tar inte så stor hänsyn till varandra. Trist iaf.

Jag har nyligen upptäckt att jag är svartsjuk. Jo, det är sant, och jag är inte stolt över det. Sjuk heter det ju och det känns verkligen som en sjuka. Det känns skitjobbigt att inte kunna lita på min pojkvän i alla lägen. Jag vet att han älskar mig och vill vara med mig, men jag pallar inte att han kollar mycket på andra. Det blir för jobbigt för mig. Jag är rädd att han ska föredra någon annan. Det gör verkligen ont och är en skum känsla som jag aldrig upplevt förut. Jag ska försöka hantera detta på egen hand, och inte berätta för honom, för kanske blir det för stort. Om jag lyckas bemästra det själv, så går det nog lättare. Jag skäms mycket för det. Det smyger sig på mig ibland och tar över mitt rationella tänkande. Varför är jag svartsjuk fast jag vet att jag har en fin , trogen, härlig, älskande pojkvän? Jag vet att jag är bra och att jag är värd att älska, men någonstans måste det finnas en osäkerhet. Jag tänker ibland att jag är rädd för att han ska lämna mig. Jag vill ju satsa på oss helhjärtat, men jag blir rädd ibland när jag tänker på det. Rädd för att ge allt och sedan förlora det.

Som sagt, halvtrist vecka med många funderingar...

Ingen bra dag idag

Jag mår inte så bra idag, för det blev lite diskussioner igår med min pojkvän. Vi har haft några sådana nu den senaste tiden och det tar på krafterna. Jag märker att det påverkar mig mycket, och jag ju inte sovit så bra heller, på sistone, så det gör nog sitt. Det känns som att vi pratar förbi varandra nu och inte alls når fram med det vi vill säga. Jag känner mig grymt missförstådd och inte respekterad av honom, och det känns tungt. Får ingen som helst respons i det jag säger, utan bara en motreaktion med starka känslor och åsikter. Jag blir så frustrerad och arg just nu, att jag inte vet var jag ska ta vägen. Vill bara dra mig undan och få vara ifred. Varför ska man försöka sig på att kommunicera när det ändå inte funkar. Skit också! Varför ska vi vara så förbaskat olika i vissa situationer? Det känns som att vi har en tråkig maktkamp för tillfället och att ingen kan vinna den, hur mycket vi än försöker. Jag är utåtriktad känslomässigt och han är precis tvärtom. Hur går det ihop?? Nej, just nu gör det verkligen inte det. Jag vet inte hur vi ska kunna komma ur det här, som känns som en nedåtgående spiral. Jag är nog lite rädd att jag ska dra mig undan och sluta mig och stänga av, för det har hänt förut. När jag inte pallar mer. Då är det stopp. Finns ingen återvändo då. Vill inte hamna där. Suck.

Idag får jag besök av en vän, och det ska bli, sådär lagom kul, tyvärr. Är inte upplagd för att vara trevlig, och har ingen lust heller att berätta varför. Jag hoppas att jag slipper. Det kanske löser sig av sig själv. Min vän är ganska självständig och brukar sysselsätta sig själv, så det kanske inte krävs så mycket av mig. Jag ska försöka tänka positivt. Visualisering. Jag måste dessutom ta bättre hand om mig själv. Måste lyssna inåt för att kunna hjälpa mig själv. Imorgon är jag ledig och det är en riktigt bra grej! Jag får sova ut och slipper diverse störningsmoment på morgonkvisten. Det är alltid något!

Tack och hej, leverpastej!

Sommaren kommer igen!

Visst är det nog så att sommaren faktiskt är på väg igen. Fast, det har ju faktiskt inte upphört att vara sommar, utan bara regn och lite lägre temperaturer och det är ju också en del av sommaren. Jag har hört mer än en person sia om att den är över och att det inte varit så dåligt på många år. Hm, har inte jag hört det där förut? Jag har fått för mig att det sägs exakt samma saker varje år. Det är precis som att det bara måste gnällas om vädret. Man måste bara prata om det. Kanske svenskt, vad vet jag. Jag längtar iaf till att få lov att bada och sola igen. Jag älskar verkligen att vara i detta tillstånd på stranden. Det är så fridfullt och ändå så uppfyllande. Jag tackar ju inte nej till en fräsch solbränna heller.


Jag har kollat på samtliga avsnitt av Big Love och jag måste erkänna att jag är fast! Nästa uppdrag är att få tag på nästa säsong. Måste bara. Jag gillar att försvinna in i filmer och bli ett med dessa, och har förstått att jag har en bra inlevelseförmåga. Jag upplever saker väldigt starkt och lever mig in i situationerna. Ibland är det lite jobbigt om man blir ledsen och gråter, för det går inte alltid att stoppa. Då är det skönt att veta att man är ensam och inte behöver ursäkta sig för någon. Jag har blivit bättre på att gråta med människor, men jag gråter fortfarande hellre ensam, helt klart. Det kommer ut mycket mer då, och jag kan bara få landa i fred i den känslan. Jag tror att det är viktigt att få gråta ibland. Att tillåta sig det när man behöver det. Det känns som att man rensar systemet och kan gå vidare, något lättare inombords, dessutom. Jag skriver ju också för att underlätta det för mig själv. Det är skönt att bli av med saker, för det blir jag verkligen genom att skriva. Jag löser kanske inte problemet, men jag får lite mer distans när jag sätter det på pränt. Då kan jag dessutom gå tillbaka för reflektion eller för att försöka förstå hur jag upplevde och kände det vid det tillfället. Jag har haft lite skrivkramp under några år, men nu verkar det som att det lossnat igen.

Nu blir det en tur i det fina vädret!
Tjing!

Musik, musik

Idag har jag suttit framför datorn i flera timmar och lyssnat på musik, eller, tokdiggat. Det är så skönt att bara låta mig svepas iväg av dessa ljuvliga toner. Just idag lyssnar jag på trance. Jag känner att jag blir tokig snart om jag inte får dansa. I need it! Det var väldigt länge sedan jag fick mitt behov stillat. Jag måste hitta en bra tillställning och samla ihop mina vänner för en liten utflykt. Det har alltid varit viktigt för mig att dansa regelbundet. I många år gick jag ut enbart för att få lov att dansa. Detta gjorde ju tyvärr att jag fick nöja mig med vad som fanns att tillgå i den lilla hålan jag kommer från. I slutet av 80-talet poppade det upp ett och annat bra ställe med fina grooves, men de försvann lika fort igen, tyvärr. London hade massa bra klubbar att erbjuda, givetvis. Köpenhamn var ofta det givna resmålet för denna musik. Kanske skulle jag ta mig en tripp mot Denmark?

Jag glömmer verkligen tid och rum när jag sitter framför datorn, och speciellt om jag lyssnar på musik. Då kommer jag in i en skön stämning. Nörd? Ja, kanske det. Jag är ganska glad över att jag trivs i min lilla ensamhet och dessutom roar mig. Det finns många människor som inte står ut i sitt eget sällskap. De klarar helt enkelt inte av att vara ensamma. Jag tycker att det är lite sorgligt. Visst är det så att alla inte skulle tycka om att vara ensamma, men att inte klara det är något annat. Jag känner några män som avskyr det. De blir bara rastlösa och uttråkade. Jag tror att mitt behov har ökat med åren. För mig handlar det om att ladda och få energi. Eftersom jag träffar min kille ganska ofta, är det särskilt viktigt för mig att bara få lov att "vara" ibland. Det är ganska skönt att slippa ta hänsyn till någon.

Jag har hyrt hela första säsongen av Big Love. Den handlar om en man som är polygamist och har tre fruar. Det är tydligen inte helt problemfritt. Han har en massa barn och svärföräldrar som ger honom ett och ett annat huvudbry. Boxen innehåller 5 skivor, och 12 avsnitt totalt. Snacka om att frossa! Jag tänkte avverka den nu i helgen. Kan jag bara slita mig från datorn och musiken, så är jag game!

Ha en solig lördag!

Nice tunes:
http://http//www.cytopia.org/category.php?categoryNo=7&

Big Love:
http://http//www.lovefilm.se/browse.do?show=movie&id=47422

Hurra för fredag!

Då var det äntligen helg. Veckan på jobbet har varit ganska tråkig och ansträngande. Jag känner mig ganska slut och lite trött på människor som har krävt mer av mig än jag kunnat ge. Tyvärr ingår det i mitt arbete, att hjälpa. Jag gillar att kunna hjälpa, men ibland är det svårt att sätta gränserna. Det handlar om andra människor och då måste hänsyn tas till det. Idag ska jag unna mig en god drink och bara hygge mig. Jag hoppas att jag blir hembjuden på lite mat till min vän. Det är bra att inleda helgen med sällskap. Pojkvännen ska på sitt, så vi lär inte ses i helgen. Det är skönt, för vi har haft en del kontroverser den senaste tiden, så vi behöver nog lite andrum, båda två. Det är svårt att vara den perfekta partnern. Ibland önskar jag att det fanns en manual att ta till i svåra situationer. Eller en tredje part som kunde gå in när det gick överstyr. Det är svårt att förstå att någon annan tänker helt olikt dig själv. Då blir det svårt att förklara och förstå varandra. Man önskar att man var lite mer lika ibland. Och ibland är det frestande att säga: "It´s my way-or the highway!!" Fast det är ju inte särskilt konstruktivt, förstås. Ja, ja, det är bara att försöka lösa det efterhand som det uppkommer svårigheter.

Jag tycker så synd om studenterna, för tillfället. Hur kan man begära att de ska klara sig på 7364:- i månaden, i 9 månader, dessutom. Och inte får de jobba så mycket, heller. De kan ju numera dessutom glömma a-kassan också. Jag tycker att det är för bedrövligt. Tror de att en student har färre utgifter, eller? Tror de att alla bor i studentrum med billig hyra, eller? Fast de är ju inte så billiga har jag förstått. Tänk dig att en student har en hyra på 3000:-, andra fasta kostnader med telefon, el, försäkringar osv. Det blir kanske 1500:- kvar efter allt är betalt. Dessutom finns det inte jobb till alla som vill jobba. Vad ska de göra? Jag tycker att det är för jäkligt för dessa människor investerar både i sig själva och i Sverige, som framtida skattebetalare. De tillför oss mycket och behövs. Vilka signaler sänder detta ut, egentligen? Jag pluggade för några år sedan, och hade förmånen att kunna stämpla upp under ett sommarlov, och det räddade mig, kan jag säga. Annars hade jag fått söka socialbidrag, och det hade kanske inte gått så bra. Kanske hade jag inte sökt alla jobb, haft för hög inkomst och dessutom inte varit inskriven som arbetssökande pga mina studier. Jag känner mig lyckligt lottad iaf.

Kanske var det bättre förr...

Regn och åter regn

Min mamma brukar säga att det regnar allt vad det kan. Det har jag tänkt på många gånger den här sommaren. Regnet påverkar mig ganska mycket. Ljuset förändras, luften blir laddad och tung, det blir grått och vått samt ibland kallare. Jag tillhör en av dem som kan tycka att sommaren ställer för många krav på mig. Jag måste vara glad och tycka att allt är så himla toppen. Dessutom ska jag vara översocial för att det är varmt. Jag måste passa på, heter det. Det är en sommarhets, på något vis. Man ska ut och vara väldigt aktiv, festa som aldrig förr, vara snygg och vältränad och utåtriktad. Allt det här kan göra mig inåt och deppig istället. Jag orkar inte med pressen, stressen eller kraven från omgivningen. Jag vill bara låsa in mig, låta mig uppslukas av en bok och vara osocial. Fast bara ibland. Jag måste få lov att göra revolt ibland. Det har jag rätt till. Jag älskar sommaren och värmen, men jag måste få lov att välja själv när och vad jag vill göra. Det är en fantastisk årstid på många sätt. Jag gillar det faktum att man kan vara utomhus och att det är gratis! Gratis är bra.
Just nu är jag mest trött. Jag har sovit illa sedan en tid tillbaka. Det är märkligt hur mycket kroppen pallar när det gäller brist på sömn och vila. Jag ska inte påstå att jag jobbar alltför hårt, men mitt jobb är ganska krävande mentalt. Det tar på krafterna ibland. Och det gör mig också trött och orkeslös. Jag har glömt hur det känns att ha regelbunden sömn. Det känns ganska avlägset, tyvärr. Man skulle varit katt, för då hade man fått sova väldigt mycket. Det hade jag gillat. Jag önskar att jag kunde fått bo i en stuga på landet och vila upp mig. Bara jag. Utan krav och annat som stressar mig. Jag ska nog se om jag kan lösa det, faktiskt. Det finns en stuga jag skulle kunna låna om jag har tur.

De säger att efter regn kommer solsken, så jag ska be till de högre makterna och önska lite badväder, tror jag!

Nu är det lunch. Ciao!

Orkar folk läsa bloggar?

Hej hopp, käre läsare! Jag är helt ny på det här, och hoppas ju givetvis att någon vill och orkar ta sig igenom min blogg. Det finns ett behov hos mig att få uttrycka mina tankar och funderingar kring olika saker. Det lär nog bli en bra blandning, kan jag tänka mig. Jag får låta andra avgöra det, tror jag....

Idag funderar jag på om folk verkligen orkar läsa bloggar, egentligen. Tänk vilken uppsjö av bloggar som finns. Vad är det som gör att man väljer ut en speciell? Sitter folk framför datorn och har lite trist och letar sysselsättning eller är det mer selektivt? Jag är inte så bevandrad inom det här, men jag tänker ta reda på hur det är ställt därute! Jag kanske skulle göra en enkät och låta olika människor svara på frågor som undersöker folks vanor. Hmm. Får nog fundera vidare på den. Helt klart lockar bloggar folk. Jag känner människor som läser bloggar om arbetslöshet eftersom de befinner sig där själv. De letar nog efter sina likar och behöver kanske detta för att identifiera sig med. Det kan ge stöd och hjälp i frågor som är aktuella för en. Visst söker vi alla något för att finna oss själva, så småningom. Vi använder bara olika medel för att komma dit. Jag förundras själv över hur personligt det kan bli i folks bloggar. Behöver vi lämna ut en del av oss själv för att må bra? Vad vill vi uppnå genom detta? Måste vi få respons eller räcker det att vi får ge uttryck för våra tankar och känslor?

Ja, då har jag skrivit min första blogg, och det känns faktiskt ganska bra att få lov att delge någon mina funderingar.
/Lisa