Då var det bara jag igen och det är så skönt. Jag känner mig grymt oflexibel eftersom jag njuter så mycket av att vara ensam igen. Men det är jobbigt att ha någon som man känner väl så nära och ganska intensivt. Det kräver mycket av en. Jag blir mer och mer säker på hur lite jag gillar det, egentligen. Får man lov att vilja välja bort vissa människor i ens liv? Jag har ju brutit förr med både min mamma och min syster för att jag inte har klarat av att ha dem i mitt liv. Jag minns att jag var fullt nöjd med att ha det så under en tid. Det var lugnt och fridfullt och ingen som hade en massa åsikter om min personliga utveckling och vad jag jobbade med när det gäller mig själv. Jag hade nyss påbörjat en utbildning och kände hur jag förändrades och hur mycket som hände med mig. För mig var det enbart positivt, även om det var jobbigt, men för min familj blev det för mycket. Det kändes hårt att bli motarbetad av min familj när det enda jag ville var att få utvecklas. Visst är det ironiskt att det kan få andra att må dåligt när du själv mår så bra...
Man står ju själv närmast, heter det, och jag får nog hålla med om det. Hur nära jag än må komma en annan människa, så vet jag ändå inte var jag har dem. Hur vet jag att man känner likadant? Man har säkert helt olika referenser och bakgrund, vilket påverkar en. Och hur vet vi att saker betyder samma för någon annan? Det vet vi inte. Jo, om vi definierar saker så kan vi börja att förstå hur någon annan tänker, och först då vet vi hur nära dem vi står, tror jag. Hur ofta bemödar man sig att fråga vad den andra menar? Vi tar helt enkelt för givet att vi vet vad denne menar och uppfattar det efter oss själva. Hur vet jag själv när någon har uppfattat något rätt när jag försökt förmedla en sak? Jo, genom att återkoppla. Fråga om personen förstått och be denne förklara hur den tolkade det som sades. Tänk att något som känns så självklart och enkelt kan bli så komplicerat!
Livet är inte enkelt, men jäkligt spännande...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar