Online eller offline?

Hur tillgänglig måste man vara på Internet, egentligen? Alltid uppkopplad om man kan? Hur många kompisar har folk? Jag funderar mycket över hur poppis man ska vara och vad som är "rätt och fel". En god vän till mig tycker att jag ska registrera mig på Facebook, men jag är tveksam till detta. Vill jag vara mer offentlig? Hur mycket nätverk vill jag ha? Jag tror att det handlar om att visa dina vänner, visa hur poppis och hur mycket tid du till bringar framför datorn. Varför ska jag lägga ut alla mina vänner på nätet? Visst vill jag ha nya också, men jag tror att just Facebook går ut på att ha alla samlade och också kunna visa upp dem. Ja, jag är cynisk, men också jäkligt trött på alla dessa sidor som man bara måste vara med på! Varför? Jag tror att folk är väldigt bekväma och vill ha alla under samma sida, te x. Har du tänkt på hur oprivat det är med alla dessa sidor? Här ska man lägga upp en helsikes massa bilder (för det gör alla andra, och du blir påverkad, glöm inte det!), visa videos, visa alla konversationer osv. Vill vi detta eller har vi slutat fundera över sådana saker och bara köper läget?

Jag tror att det finns många fördelar med alla nya sätt som tillkommer när det gäller vår kommunikation, men hur mycket av detta väljer vi verkligen själva, och inte bara påverkas av? Fundera själv över detta, och över om dina beslut är dina egna. Min pojkvän är på Facebook, och jag kan tycka att kanske är det bättre att en av oss är där, för man har ju ändå sina egna vänner och kanske inte vill visa all kommunikation för varandra. Jag menar inte att man ska behöva dölja något, men något måste man väl få ha för sig själv, kan man tycka. Som sagt, jag är lite tveksam till att vara där också, för tänk om jag ser något som jag inte vill se. Saker kan alltid misstolkas på nätet, och det innebär risker, och varför ska jag riskera något i min relation? Jag vill inte vara svartsjuk och misstänka min pojkvän för något, men jag känner inte alla han pratar med och kanske är det bäst att inte veta ibland. Vissa saker kan se värre ut i text än vad det är menat att vara. Ta MSN, t ex. Hur lätt är det inte att missförstå någon när man chattar?

Nej, jag är nog inte så lättpåverkad just nu, så därför säger jag; våga vägra Facebook!

Andra veckan och jag lever

Jag har varit väldigt upptagen sedan jag blev arbetslös, och det är nog medvetet. Igår fick jag ett släng av vad som väntar mig, och jag blev lite sänkt, faktiskt. Jag vill göra något! Vill inte sitta hemma helt ensam och glo. Livet blir ganska fattigt och tomt utan någon sysselsättning, och utan att någon behöver en. Jag var på AF och det gick över förväntan. Min handläggare är en ung, trevlig kille som är så vänlig och tillmötesgående. Jag fick t om beröm för mina personliga brev och ansökningshandlingar! Inte illa. Det kändes bra att få lite feedback av någon som vet vad det handlar om och har sett otaliga brev, både bra och dåliga. Stärkt av detta gick jag till gymmet och pressade mig själv. Helt underbart. Jag mådde toppen när jag gick hemåt. Kvällen ägnades åt att socialisera med en gammal arbetskompis. Mycket trevligt.

Jag börjar känna igen mina dagar lite nu. Vaknar, kaffe, datorn/jobb osv. Min dag. Jag känner att jag inte fick den där värsta chocken efter att jag blev arbetslös, men samtidigt är jag rastlös och vill göra saker hela tiden, så det finns nog ett samband där, kan jag tänka mig. Tiden är väldigt lång och jag är ganska uttråkad. Jag har kommit igång med mitt jobbsökande och fått iväg några bra ansökningar, och det är bra, med det är drygt att vara arbetslös. Jag ska kalla det arbetssökande istället, för det låter inte lika negativt som arbetslös.

Jag har börjat fundera över var jag kan se mig själv, på vilket jobb och med vilka människor. Det positiva är att jag inte har några som helst problem att föreställa mig själv arbetandes och med arbetskompisar. Det måste ju betyda något! Jag kan knappt vänta till jag blir en del av en gemenskap igen och känner mig viktig och precis som alla andra. Tänk att det kan vara så viktigt att få lov att vara en i mängden.

Back to work nu!

Into the dark

Då har jag varit arbetslös en vecka nu. Jag har varit upptagen hela tiden och inte hunnit reflektera ordentligt över min situation. Har inte känt efter. Jag skulle kunna tro att det är en flykt för att slippa må dåligt, men det är det inte just nu. Det finns vissa saker som oroar mig, såsom att AF ska tvinga mig till något vidrigt som jag inte vill göra. Jag ska dit nästa vecka och visa upp mina intyg. Varför? Jo, för att Fredrik vill veta att jag verkligen gjort det jag påstår i min cv. Är det klokt? Skulle jag ljuga om min arbetslivserfarenhet och utbildning? Varför skulle jag göra det? Det här är bara ett sätt att utnyttja sin maktposition och få människor att känna sig misstrodda, anser jag. Jag sitter med en klump i magen, precis som när jag var liten och skulle till skolan. Jag väntade mig det värsta. Så känns det nu. Jag har ingen aning om hur mötet ska gå, och det är skrämmande för jag har inte mycket förtroende för handläggaren jag ska träffa. Det känns mest som en kontroll och inte något som ska gynna mig. Det är var vi har hamnat i vårt system. Människan ska kontrolleras och rätta sig i ledet. Man ska inte slappna av utan vara förberedd och göra som man blir tillsagd.

Jag har haft semester nu och det har varit så skönt. Det blev festivalbesök, släktträff, fest, utflykt och lagom socialt umgänge. Ja, ganska perfekt, helt enkelt. Jag vill tro att jag laddat batterierna nu inför kommande dagar. Dessutom är jag tokkär i min boyfriend. Jag vet inte hur och varför, vet bara att jag är väldigt förälskad just nu. Det värmer och känns underbart. Jag vill bara vara med honom hela tiden, typ. Det är härligt och väldigt positivt. Vi har varit ett par i ett år, och mina känslor är starkare än någonsin. Det är nog så det ska kännas om det är rätt!

Helgen är fullproppad med div. aktiviteter och den ser jag fram emot. Jag inbillar mig att det är bra att göra saker och på så sätt hålla igång mig själv. Jag orkar inte sitta hemma och deppa. Det kommer säkert, tids nog. Det enda som inte är bra just idag, är att jag inte hunnit träna den här veckan, men det går att fixa. Får helt enkelt ta det nästa vecka, tror jag.

Have a good weekend!

En dag kvar

Japp, då har jag avverkat näst sista arbetsdagen och det känns overkligt. Jag kan inte fatta att i morgon, vid denna tiden så är det slut. Det känns riktigt vemodigt nu, och att andra talar om hur mycket de vill ha mig kvar, gör ju inte det lättare. Idag hade jag inget alls att göra, men jag fick besök så det var väldigt trevligt. Jag har ett möte lite senare också, och det blir det sista på detta jobbet. Fan, i mer än ett år har jag gått till jobbet, haft min trygghet, varit nöjd med att ha ett jobb, och nu ska allting bara försvinna. Vad kommer efteråt, egentligen? Jo, en skrämmande tomhet som kan sluka en totalt. Sedan ska jag klara av att hålla humöret uppe, ha självförtroende i jobbsökeriet, vara glad och dessutom en bra partner. Ja, listan kan säkert bli längre, men det räcker för tillfället. Så mycket jag ska klara av med så lite resurser. Utan jobb och trygghet. Man ska ge mer trots mindre kapacitet och kraft. Ja, det är bara att ge järnet och le och se glad ut.

Breaking up is hard to do

Hur ofta gör man slut med sina vänner, egentligen? Jag har gjort det några gånger de senaste åren. I vissa fall har det kommit helt naturligt och skött sig själv, i andra har det blivit ganska dramatiskt. Det har varit skitjobbigt. Jag kan erinra mig tre gånger. Det har varit helt olika och med helt olika relationer. Den ena gången var det med en helt ny bekantskap som jag blev nära vän med ganska snabbt. Vi fick en djup och bra kontakt, men tyvärr blev det lite för intensivt för mig och denne person förstod inte detta när jag försökte förklara hur jag kände och varför jag inte kunde ställa upp på vissa saker som personen föredrog. Vi hade olika åsikter och hamnade i en jobbig konflikt. Personen i fråga kunde inte se vad jag menade om att ställa för höga krav och tyckte att jag var okänslig och att det var självklart att ha det som personen ville, men jag kände att det var så långt från vem jag är, så jag sa nej tack och försökte att påverka och bibehålla relationen utifrån vad jag hade att erbjuda. Detta var inte tillräckligt för denne, och därför valde jag att bryta helt. Något annat var inte ett alternativ. Vissa saker kan eller ska man inte kompromissa om. Så är det. Personen reagerade starkt med både ilska och elakheter, vilket fick mig att förstå att jag valde rätt. Vi var inte bra tillsammans, helt enkelt. Nu var denna relation på Internet enbart, och detta kan ha bidragit till att det var lätt för mig att välja bort. Ja, det var en märklig relation, men den var fin och givande till att börja med. Jag lärde mig mycket om mig själv och det är ju positivt.

Den andra relationen var irl, och med en kär och betydande person, tyvärr, för den var väldigt smärtsam och har lämnat spår efter sig. Jag tänker fortfarande på den här personen ibland och undrar hur det gick för denne och hur den mår. Vi gjorde en affär som gick snett, vilket äventyrade och satte stopp för vår framtida relation. Man ska inte blanda affärer och nöje, sägs det. Och definitivt inte göra affärer med vänner, för det kan gå riktigt snett samt att man riskerar vänskapen. Vi kom inte överens och blev ovänner. Det gjordes några tappra försök till att lösa saken och förklara var vi stod, men det var omöjligt att fortsätta. Mycket tråkigt. Den senaste relationen som gått hädan är med en riktigt nära vän och det var jag som blev bortvald, tror jag. Eller jag blev ingenting, för personen slutade helt enkelt att höra av sig. Jag vet att det har med personens hälsa att göra, men det förklarar inte allt. Vi hade en fin och värdefull relation som bara kastades bort av vederbörande genom att sluta bry sig och sluta höra av sig. Det smög sig in genom att det gick längre tid mellan samtalen och vi träffades inte alls. Jag vet att jag föreslog många saker, men denne nappade aldrig och till slut tröttnade jag på att försöka. Det är så svårt, att på ett rationellt sätt förklara för sig själv varför man blir dumpad. Varför man inte är önskad längre. Det hjälper ju inte när jag vet att jag gjorde mitt bästa och att jag inte bidragit till dennes val och beslut. Det ska vara om jag brydde mig för mycket, kanske. Vad vet jag, egentligen? Det känns som att jag inte känner den här personen längre. Inte i den här situationen som är ny för vår f.d relation. Man tycker att man har lärt känna en person genom allt man gått igenom tillsammans, men ack, så fel man kan ha! Det värsta är att man inte ersätter de gamla, förlorade vännerna, med nya vänner, vilket gör att man blir fattigare och fattigare. Jag är ensam, helt enkelt och vill ha nya vänner i mitt liv, för jag behöver andra människor omkring mig. Jag brinner för andra och vill dela saker och få uppleva dessa människor med allt de vill ge osv.

Ensam är inte stark. Det har jag lärt mig nu.

Åtta dagar kvar

Dagen D kryper närmare nu. Åtta dagar är vad jag har kvar på jobbet. Det känns konstigt att tänka på mig själv som arbetslös, faktiskt. Lite overkligt. Snart är det här borta och jag står ensam, utan trygghet och rutiner. Det är då jag måste skapa mina egna, ta tag i mitt liv, söka jobb, vara glad, ja, listan kan göras ännu längre. När man har så lite, så krävs det ännu mer av en, och det är ganska orealistiskt. Hur ska man orka allting? Var ska man få kraften ifrån när allt är borta som ger en den där grundtryggheten? Den som gör att man orkar och kan. Jag fasar för Fredrik Reinfeldt vardag. Fasar för att bli en del av statistiken och helt obetydlig. Att hamna i, vad jag kallar, för intetness. Vi kommer båda att vara arbetslösa vilket säkert kan vara jobbigt, men kanske kan vi stötta varandra också. Det blir nog lättare att förstå hur vi känner och varför. Ja, vi får kämpa tillsammans. Jag måste bara komma igång nu med mitt jobbsökande. Vill vara igång innan jag står där med piskan på ryggen. Men det är svårt just nu när jag befinner mig här, innan jag har slutat. Jag får inget gjort, gör något mellanting. Det blir inte så bra.

Helgen var hur bra som helst. Vi träffade vänner och åt middag och var på stranden också. Det var ljuvligt. Jag mår bra av att träffa vänner, men jag gör nog det för sällan. Det skulle behövas fler av dessa. Jag har märkt att det är ganska svårt att skaffa nya vänner. Hur gör man? Ska man skriva i pannan att vänner sökes? Börja en kurs? Min pojkvän har skaffat sig en del genom att ha hobbies, och där kan man träffa likasinnade. Krogen är fel ställe för sådant. Jag får hoppas att jag kan träffa nya människor genom mina vänner.

Idag är det fint väder igen, och jag vill bara sitta på en uteservering och dricka öl. Livet kan vara ganska fint när man inte tänker på alla bekymmer som hägrar, utan istället sitter man och tittar på solnedgången och njuter. Nice. Idag blir det nog en kall en!

Tjing!

Ilska

Jag är arg. Jo, jag är en arg människa, tyvärr. Det finns säkert många skäl till detta, och jag ska inte gå in närmare på detta, för jag kan bara spekulera över detta. Att vara arg är ett handikapp i min relation, för det drabbar ju min fina pojkvän, som inte förstår varför jag blir så arg. Det ställer till många missförstånd och stor frustration hos oss båda, men mest för mig som upplever det som att jag inte kan kontrollera det alltid. Jag är starkt medveten om det här, men vet inte riktigt hur jag ska få bukt med det och hur jag kan tona ner det. Det behövs kanske en psykolog för att komma till rätta med det, vad vet jag. Kanske är det för komplicerat för mig att lösa eller ta tag i, men jag vet bara att jag måste försöka. Min reaktion blir så stark vid bråk eller vissa meningsskiljaktigheter. Jag vet att jag alltid varit aningen hetsig när man har tunga diskussioner, och att jag kan höja rösten ibland, och jag misstänker att det kommer hemifrån en stökig och högljudd familj med många starka viljor. Där fick jag lära mig att höras för att synas, tyvärr. Min mor var också arg och skrek mycket på oss syskon.

Jag vet att den här relationen hör till en av de bästa jag varit i, och kanske skapar det en rädsla för att den ska ta slut eller att jag ska bli övergiven. Jag vet inte vad det beror på exakt, men jag är trött på att vara arg och besviken på min kära och fina partner. Det är verkligen inte attraktivt, kan jag säga och jag hatar mig själv för att det syns. Det är fult och förstör. Jag vill inte förlora det fina vi har skapat tillsammans, och vill ha en framtid med honom. Vi är väldigt olika i hur vi hanterar olika situationer, han är lugn och håller saker inom sig och jag är utåtagerande. Han förstår inte mig i vissa sammanhang och att jag inte alltid är arg för att jag höjer rösten, för han är inte van vid det. Jag har kommit fram till att vi båda måste förbättra oss. Han måste släppa ut mer och jag måste hålla tillbaka lite. Ja, det är tufft. Visst kan ilska och vrede vara en drivkraft i olika sammanhang, men tyvärr också en broms i andra.

Anger management är ett måste för mig...

Mi casa...

Då var jag ensam igen. Har återtagit mitt hem. "Det var trevligt när de kom, men ännu trevligare när de gick". Det känns faktiskt så just nu. Jag skäms inte för att jag blir trött på att ha folk omkring mig hela tiden. Pojkvännen är ju en sak, men andra människor något annat. Saker tar slut i kylen, toan ser för jäklig ut, det ligger mycket prylar överallt, köket är rörigt, ja, som sagt, rörigt! Jag har mitt sätt i mitt hem och det passar ju inte alltid andra, förstås. Kanske är jag inte tillräckligt generös eller gästvänlig, vad vet jag? Det blir nog svårare med åren att anpassa sig till andra som kommer in i ens hem. Jag är kanske en dålig människa. Skit samma just nu, för ikväll blir det pojkvänsfritt och filmkväll för hela slanten! Det gillar jag verkligen. Jag känner det som att jag skämmer bort mig själv när jag unnar mig film och egenmys. Men det är viktigt att ta hand om sig själv.

Det blir träning idag också. Lika bra att köra på medan ångan är uppe och humöret på topp! Jag har haft lite träningsvärk, men det hör ju också till. Det kan gott kännas lite att man ansträngt sig och tränat. Jag ska kombinera träningen med promenader också, har jag tänkt. Lite fettförbränning skadar inte. Målet är bl a att få en fastare rumpa!

Jobba, jobba, jobba....