Andra veckan och jag lever

Jag har varit väldigt upptagen sedan jag blev arbetslös, och det är nog medvetet. Igår fick jag ett släng av vad som väntar mig, och jag blev lite sänkt, faktiskt. Jag vill göra något! Vill inte sitta hemma helt ensam och glo. Livet blir ganska fattigt och tomt utan någon sysselsättning, och utan att någon behöver en. Jag var på AF och det gick över förväntan. Min handläggare är en ung, trevlig kille som är så vänlig och tillmötesgående. Jag fick t om beröm för mina personliga brev och ansökningshandlingar! Inte illa. Det kändes bra att få lite feedback av någon som vet vad det handlar om och har sett otaliga brev, både bra och dåliga. Stärkt av detta gick jag till gymmet och pressade mig själv. Helt underbart. Jag mådde toppen när jag gick hemåt. Kvällen ägnades åt att socialisera med en gammal arbetskompis. Mycket trevligt.

Jag börjar känna igen mina dagar lite nu. Vaknar, kaffe, datorn/jobb osv. Min dag. Jag känner att jag inte fick den där värsta chocken efter att jag blev arbetslös, men samtidigt är jag rastlös och vill göra saker hela tiden, så det finns nog ett samband där, kan jag tänka mig. Tiden är väldigt lång och jag är ganska uttråkad. Jag har kommit igång med mitt jobbsökande och fått iväg några bra ansökningar, och det är bra, med det är drygt att vara arbetslös. Jag ska kalla det arbetssökande istället, för det låter inte lika negativt som arbetslös.

Jag har börjat fundera över var jag kan se mig själv, på vilket jobb och med vilka människor. Det positiva är att jag inte har några som helst problem att föreställa mig själv arbetandes och med arbetskompisar. Det måste ju betyda något! Jag kan knappt vänta till jag blir en del av en gemenskap igen och känner mig viktig och precis som alla andra. Tänk att det kan vara så viktigt att få lov att vara en i mängden.

Back to work nu!