Farväl, min älskade vän

Nu har jag tagit farväl av min katt som levt med mig i 14 år. Det var så sorgligt att behöva göra detta. Tyvärr såg jag ingen annan utväg dels p.ga hans höga ålder, psyke osv. Han har varit mig trogen och älskat mig genom allt. Han svek aldrig och vi hade ett särskilt band och en förståelse. Visst har jag suckat många ggr när han envisades med att följa efter mig och vara ganska jobbig, faktiskt, men så här i efterhand måste jag ändå uppskatta hans kärlek och lojalitet. Han gillade ingen annan, faktiskt. Det gjorde det ganska tufft. Han ville aldrig gå till någon annan, och kunde både fräsa och ge en tass när det inte passade. T om när veterinären skulle undersöka honom en sista gång, fräste han. Fast jag förstår det och den situationen. Vad är det som formar ett djur? Jag har tänkt så många ggr på hur vi människor värderar och bedömer ett djur. Vi vill att de ska passa oss, på något sätt. Han var inte så omtyckt för att han inte gillade människor och visst är det ironiskt? Förtjänade han inte kärlek då? Klart han gjorde! Han gick sin egen väg och det älskade jag honom för. Han försökte inte anpassa sig och passa in för att bli älskad. Vi var ganska tighta, han och jag.

Han var så personlig och härlig och vi delar många minnen. Han hade en favoritleksak när han var yngre. Det var en hartass som han älskade att fånga och leka med. Jag brukade lägga ner den i en känga och då fiskade han upp den! Han jagade även tygmöss. Jag kastade iväg den och han apporterade. Jo, det är sant. Han sprang efter den och kom sedan tillbaka med den till mig.
Det finns så mycket gott att tänka på och minnas med honom. Han pratade också väldigt mycket med mig. Ibland sprang han efter mig och pratade samtidigt. Han var så fin och charmig och kommer inte att bli glömd. Min trogne vän och älskade katt. Jag kommer aldrig att glömma vår sista stund tillsammans, på veterinärmottagningen. Du var nyfiken, pigg och verkade ganska bekymmerslös när du luktade på allt och gick på upptäcksfärd. Jag är så glad att du fick vara pigg och inte dålig, din sista stund i livet. Visst känns det hårt att du inte blev avlivad bara för att du var dödssjuk eller så, för det hade varit mer berättigat på något sätt, fast ändå så är jag glad över att du slapp lida och vara dålig. Hoppas att du förstår. Vill minnas dig så här, min fina och älskade katt. Du fick somna in i min famn och jag fick klappa och smeka din fina päls en sista gång medan jag tog ett sista farväl. Jag hoppas att du kan förlåta mig, för det känns tufft att vara den som tog det svåra beslutet att avsluta ditt liv. Men jag ville bara ditt bästa, tro mig.

Jag kommer alltid att älska dig. Saknar dig så mycket, min fina vän och livskamrat. Tack för alla år tillsammans.

Vila i frid.

Coaching med Mia

Japp, jag tror att det är dags nu att ta hjälp av Mia Törnblom. Jag såg henne på tv i går och blev inspirerad och sugen på att ta itu med mina issues och skit som skulle behövas. Självkänsla, heter det, visst. Jag har en låg sådan iaf, har jag förstått. Har äntligen fattat skillnaden mellan självkänsla och självförtroende, och jag har dålig självkänsla. Då kallar man in Mia som fixar biffen. Hon ställer de rätta frågorna till dig, får dig att se på dig själv så som hon vill. Ger dig hemläxa. Det tar vi alla på allvar för vi minns hur det var i skolan när fröken frågade en om man gjort sin läxa. Och den enda gången man missat den så nog frågade hon just dig om du gjort den. Usch, det glömmer man aldrig. Rädslan över att bli förhörd inför klassen. Tänk om man gjorde bort sig. Att det skulle spela så stor roll vad andra tyckte om en. Det gör det ju dessutom fortfarande. Därav min slutsats över min låga självkänsla. Något annat som också är påtagligt med min person är min outtröttliga förmåga att vara andra till lags. Jag kollar in och anpassar mig. Är jag bara rädd för att inte bli omtyckt eller handlar det om en genuin känsla av att ge något till andra människor? Det ska jag fundera lite extra över för det är viktigt att se skillnaden. Det ena handlar om en stor ödmjukhet inför människor och det andra är bara destruktivt och kan vara ett martyrskap och en plåga för omgivningen.

Japp, Mia behövs verkligen här! Det finns en del att jobba på, kan jag lova. Jag vet att livet är en ständig och pågående resa och att jag aldrig någonsin kommer att tycka att jag är klar, men vissa saker kan definitivt bli bättre. Det är mer som ett slags kall. Jag var lite anti till alla coacher som ploppade upp för något år sedan, men jag tror att det gäller att kunna se nyttan och att man är selektiv även där, för där finns säkert också en del rötägg som bara glidit med på vågen. Ett tag skulle alla coachas och det är väl bra, förutom att det blir en negativ framställning i media, och då blir man anti istället. Men jag är nog lite sen av mig, för jag behöver nog tid på mig att fundera och vända på saker innan jag är redo att välkomna dem. Och då är jag väldigt positiv! Jag ska ge henne en chans iaf och fixa hennes första bok. Nu är det dags. Det hela är nog ganska enkelt egentligen. Det gäller bara att komma in i tänket.

Jag tror på Mia!

Tjall på linjen

Vi har nog ett problem, jag och min pojkvän. Vi har börjat att ägna oss åt något som liknar pajkastning. Det är inga grova och elaka förolämpningar, men tillräckliga för att det ska kännas jobbigt. Vi förstår inte varandra verkar det som. Jag känner mig ständigt missförstådd och funderar över om jag själv har en större skuld i det än vad jag vill erkänna. Begär jag för mycket? Är det han som inte anstränger sig tillräckligt? Eller är det en kombination av båda? Jag skulle tro det sista. Han stänger av så fort jag öppnar munnen, för han tycker att det mesta som kommer från mig är kritik och gnäll, vilket innebär att jag inte alls får säga något som uppfattas som negativt. Hur funkar den kommunikationen? Ja, just det. Inte alls. Hur tar man sig förbi detta? Jag känner att allt detta tjafsande och gnabbande tar på krafterna och det är just krafter som behövs för att ta sig genom vår situation. Vi måste vilja prata och hitta en lösning som passar oss båda. Suck. Det är svårt, trots att kärleken finns där. Men för hur länge?

Jag får inte säga något som han kan uppfatta som negativ kritik och det är skitjobbigt. Det känns som att jag aldrig får komma med tips eller råd, för då tolkar han det direkt som negativt istället för att lyssna och sedan bilda sig en uppfattning. Han tänker inte alls, utan bara reagerar. Det är svårt att komma framåt eftersom han verkar ha ett slags motstånd till mig och det jag säger. Jag vet att han fått höra mycket dåligt hemifrån, av sin mor som ständigt förminskar och kritiserar honom, men jag är inte hans mamma, för helvete! Det är viss skillnad på att kommunicera med sin flickvän som inte vill en illa. Han känner sig ständigt påhoppad av mig och intar alltid ett starkt försvar, och där brister det. Vi kommer aldrig vidare. Jag vet att jag är en kritisk människa till naturen och att jag måste jobba på det, men visst har väl han ett ansvar att inte tolka in saker som inte finns och att ta ansvar för hans starka reaktion?

Jag känner just nu att jag tar ett avstånd i det här, och har nästan blivit lite avtrubbad. Det är inte bra alls, för det kan leda till passivitet och oengagemang, och slutligen till en total likgiltighet. Det vill jag verkligen inte. Jag är rädd för att jag ska stänga av mina känslor och ge upp. Det vore så synd om detta skulle rasa och ta slut, för vi har så mycket tillsammans som är värt att kämpa för och glädjas över. Vi kanske inte ser det just nu. Jag ska klura vidare på hur vi kan nå en lösning och ett bättre sätt att kommunicera på. Jag älskar ju honom.

Den biologiska klockan väntar inte

Jag har aldrig tidigare tänkt på att jag kanske inte ska ha barn. Det har alltid varit en slags självklarhet, utan att jag tagit ett beslut om det. Har nog alltid tänkt att alla ska ha barn, förr eller senare. Nu har det slagit mig att jag inte har obegränsat med tid på mig, till att skaffa barn. Time is ticking, har jag fattat. Det slog mig hårt i huvudet häromdagen och jag bröt ihop fullständigt. Jag måste helt plötsligt bestämma mig för hur jag vill ha det i mitt liv. Med barn eller utan barn. Shit, hur gör jag det? Jag är inte där nu att jag kan fatta det beslutet. Är inte redo. Jag har bara gått på i livet, gjort mitt, liksom. Nu finns det många saker att behöva ta hänsyn till. Jag har inget jobb, vilket betyder dåliga ekonomiska förutsättningar för att bilda familj. Min relation är inte där ännu, om den överhuvudtaget ens kommer dit. Hur ska jag veta det? Ska jag sia om framtiden? Ska vi skaffa barn för att jag måste? Får inte bli för gammal. Fy fan, vad orättvist det känns! Ja, jag är otacksam, jag vet. Det finns de som vill men inte kan få barn, ja. Men nu är det mig det handlar om och jag måste tänka på det i första hand. Bestämma mig. Om jag kan.

Vi diskuterade det igår, jag och min pojkvän, och det blev skitjobbigt. Han är inte där heller, men slipper en biologisk klocka som stressar honom. Han har inte bråttom, som jag. Fast, jag vet ju inte ens om jag vill skaffa barn, hur fan ska jag då kunna fatta ett moget och genomtänkt beslut då? Det här är nog en av de svåraste och största jag någonsin kommer att behöva fatta, och därför måste det bli rätt. Helt rätt. Det går inte att ångra. Han kunde inte tänka så, sa han och jag höll på att explodera över att min situation inte räknades och togs hänsyn till. Jag bad inte honom bestämma sig där och då, utan bara att han skulle ta in det och förstå hur det ligger till för mig. Att tiden går och att jag kanske har högst 4 år på mig. Jag ville ha hans förståelse och stöd, men han slog bakut och kunde inte ta in min situation. Han sa bara att han inte tänkte så. Det var så jobbigt och jag blev så ledsen över detta. Det känns tungt att vi inte ens kan prata om det. Jag har sett en framtid framför mig med honom, men hur blir det nu då? Hur ska vi kunna enas eller komma framåt i denna fråga?

Det handlar inte om en sak man bråkar om, utan om en stor livsfråga. Vad ska jag göra? Ska jag bara strunta i att ens överväga mina alternativ och förlora chansen att få barn för att han inte kan tänka så? Ska jag offra mig, eller? Hur kan man bara vara så okänslig? Jag förstår väl att han inte är redo för detta heller, men vi kan inte blunda för det. Så här ser det ut. This is it. Det kommer inte bli bättre av att man struntar i att ta upp det till diskussion eller ens kan erkänna problematiken. Jag är riktigt upprörd över detta, måste jag erkänna. Känner mig kränkt faktiskt. Jag vill bara skrika; jag då! Vad fan ska jag göra medan du bestämmer dig och gör det du vill göra innan du ens överväger om du vill skaffa barn? Jag har t om tänkt på att vi kanske inte ska vara tillsammans eftersom vi verkar vara väldigt långt ifrån varandra i det här. Vi kan ju inte prata om det och det kan jag inte acceptera. Det går bara inte att ignorera min situation och att min kropp inte kan leverera ägg så länge till. Han skickade en ursäkt vis sms tidigare och jag blir bara trött. Tror han att man kan ursäkta bort detta? Jag svarade inte honom. Orkade inte. Vad säger man? Jag är ledsen som fan.

Jag kanske aldrig blir redo att skaffa barn, och faktiskt väljer bort det, men då ska det vara ett väl genomtänkt och klarsynt beslut. Jag måste fundera på om jag vill ha barn, om jag vill ha det med honom, om jag har råd att ha barn, om jag är mogen. Ja, det finns så mycket jag måste tänka på och tiden verkar inte räcka till. Jag vill ha ett jobb, göra mina saker med pojkvännen ett tag till, få en ok ekonomi, få ett bättre boende, ja, det tar inte slut. Vad fan ska jag göra? Jag är inte ens redo för att fundera på om jag vill ha barn, hur fan ska jag då kunna ta ställning till att verkligen göra det?

Orkar inte mer idag.

I need a friend

Jag känner mig som ett plåster ibland när det kommer till mina vänner, för jag behöver dem mer än de verkar behöva mig. Det är tufft att inte få behöva eller att få visa detta. I förra veckan sågs jag och en kompis för en stilla fika, tillsammans med min pojkvän, och när vi skildes åt uttryckte min kompis hur mycket hon ville träffas. Jag föreslog en träff i början av veckan och hon uttryckte att hon ville ses och att det lät bra, och jag sa att jag hade mycket tid, därför kunde hon höra av sig när det passade henne. Hon ringde på söndagen samma vecka. Det är inte ok, tycker jag. Jag ringde henne på torsdagen och lämnade ett meddelande om att jag verkligen ville träffa henne osv. Ville ge henne utrymme att få höra av sig. Det här är inte första gången detta händer. Jag trodde verkligen att hon skulle höra av sig tidigare. Hon fick frågan om vad hon gjort i veckan, och det verkade som att hon varit upptagen. Det kändes trist att hon inte ens nämnde mig och kanske också varför hon inte hört av sig. Visst ska man väl kunna räkna med att folk hör av sig? Varför säger de annars att de ska det? Jag fattar inte det? Kanske är jag naiv. Det här gör mig ledsen och förvirrad. Ska jag ändra mitt beteende och inte behöva henne? Bli kall och ointresserad? Jag känner inte för det. Det är inte jag.

Jag har vid mer än ett tillfälle berättat för henne att jag skulle vilja ses oftare, och varför detta är viktigt för mig. Det handlar om att kunna ha en regelbunden relation och att kunna lita på den. Jag måste kunna räkna med någon om jag ska ge av mig själv. Jag kan inte dela upp saker och tvingas ge mindre i en relation. Visst har jag förstått att vi har olika uppfattningar om tid och om när man ska eller bör höra av sig, men det är inte ok att göra så här. Jag har tappat räkningen över hur många gånger vi skulle ha setts och sedan inte gjort det pga av att vi inte hördes. Det sårar att inte vara behövd mer, måste jag erkänna. Jag vet att vi lever ganska olika liv och har olika behov. Hon har svårt för att säga nej (inte till mig!) och träffar ganska många människor, och hon har dessutom barn, men då ska man inte ge sken av att man behöver någon och verkligen vill ses. Det är ok för mig, bara man säger det och kör med öppna kort. Jag har pratat med henne om detta, men det verkar som att det inte gått fram, eller så pallar hon inte ta det av olika skäl, så det blir ännu en gång jag som får ändra på saker. Jag har verkligen övervägt om jag ska ha henne kvar i mitt liv, och det vill jag eftersom hon betyder mycket för mig. Jag värdesätter vår vänskap, men dock inte hur den vårdas eller underhålls.

Jag behöver nya och fler vänner, för jag har för få kvar och då blir det tyngre när någon inte lever upp till det som utlovats. Jag kan inte bara sluta bry mig och tänka att de hör väl av sig någon gång, för jag behöver dem! Är det fel att behöva någon vän? Hur fan ska jag kunna finna ro och balans i detta? Jag vill inte behöva bli kall och ointresserad. Vi kanske har olika uppfattningar om vad en vänskap är och vad den ska innehålla, helt enkelt. Jag måste prata med henne igen om detta. Jag kan inte ha det så här för det gör förbaskat ont.

Porrsurfberoende??

Ja, det stämmer. Jag undrar om jag har gått och blivit beroende av detta otyg. Sitter och öppnar sida efter sida, i jakten på den perfekta bilden eller filmklippet. Det är ju inte klokt, jag vet. Jag borde söka jobb och göra nyttiga saker istället, men jag fastnar totalt. Häromdagen registrerade jag mig t om på en kontaktsida på nätet. Det frestar mig att prata med andra och jag har fått några inviter, men jag har tackat nej, givetvis. Jag skulle aldrig vara otrogen, men jag lockas så förbannat just nu. Vet inte riktigt till vad, bara att jag är sugen på något. Jag blir så upphetsad också när jag sitter där. Nu vet jag iaf hur en kille känner sig framför datorn, med all denna porr som bara finns där, ett klick bort, ungefär. Vad händer med mig därute i cyberspace? Varför lockar det mig så mycket? Hur ska jag kunna sluta med det? Vill jag det? Varför gillar jag porr?

Jag undrar hur många tjejer som uppskattar det lika mycket som jag. Egentligen gillar jag inte vulgära saker, såsom bilder på sprut osv, utan jag föredrar det lite mer erotiska och sensuella istället. Just ju verkar ganska mycket funka för mig och jag vet inte varför. Det känns nästan som något jag måste ha och vill göra. Jag blir väldigt upphetsad av saker jag normalt sett inte ens tittat på tidigare. Porr, porr och porr! Det finns ju inget slut på eländet! Det känns så himla bortkastat med tiden, på något sätt. Fan, jag kanske borde starta APS(anonyma porrsurfare)! Usch ja, nu måste jag ta mig i kragen och sluta pilla på mig själv! Måste ta en dusch och komma ut i friska luften och se andra dödliga.

Får kanske låsa datorn och kasta bort nyckeln, eller köra porrspärrlås eller nått...

Online eller offline?

Hur tillgänglig måste man vara på Internet, egentligen? Alltid uppkopplad om man kan? Hur många kompisar har folk? Jag funderar mycket över hur poppis man ska vara och vad som är "rätt och fel". En god vän till mig tycker att jag ska registrera mig på Facebook, men jag är tveksam till detta. Vill jag vara mer offentlig? Hur mycket nätverk vill jag ha? Jag tror att det handlar om att visa dina vänner, visa hur poppis och hur mycket tid du till bringar framför datorn. Varför ska jag lägga ut alla mina vänner på nätet? Visst vill jag ha nya också, men jag tror att just Facebook går ut på att ha alla samlade och också kunna visa upp dem. Ja, jag är cynisk, men också jäkligt trött på alla dessa sidor som man bara måste vara med på! Varför? Jag tror att folk är väldigt bekväma och vill ha alla under samma sida, te x. Har du tänkt på hur oprivat det är med alla dessa sidor? Här ska man lägga upp en helsikes massa bilder (för det gör alla andra, och du blir påverkad, glöm inte det!), visa videos, visa alla konversationer osv. Vill vi detta eller har vi slutat fundera över sådana saker och bara köper läget?

Jag tror att det finns många fördelar med alla nya sätt som tillkommer när det gäller vår kommunikation, men hur mycket av detta väljer vi verkligen själva, och inte bara påverkas av? Fundera själv över detta, och över om dina beslut är dina egna. Min pojkvän är på Facebook, och jag kan tycka att kanske är det bättre att en av oss är där, för man har ju ändå sina egna vänner och kanske inte vill visa all kommunikation för varandra. Jag menar inte att man ska behöva dölja något, men något måste man väl få ha för sig själv, kan man tycka. Som sagt, jag är lite tveksam till att vara där också, för tänk om jag ser något som jag inte vill se. Saker kan alltid misstolkas på nätet, och det innebär risker, och varför ska jag riskera något i min relation? Jag vill inte vara svartsjuk och misstänka min pojkvän för något, men jag känner inte alla han pratar med och kanske är det bäst att inte veta ibland. Vissa saker kan se värre ut i text än vad det är menat att vara. Ta MSN, t ex. Hur lätt är det inte att missförstå någon när man chattar?

Nej, jag är nog inte så lättpåverkad just nu, så därför säger jag; våga vägra Facebook!

Andra veckan och jag lever

Jag har varit väldigt upptagen sedan jag blev arbetslös, och det är nog medvetet. Igår fick jag ett släng av vad som väntar mig, och jag blev lite sänkt, faktiskt. Jag vill göra något! Vill inte sitta hemma helt ensam och glo. Livet blir ganska fattigt och tomt utan någon sysselsättning, och utan att någon behöver en. Jag var på AF och det gick över förväntan. Min handläggare är en ung, trevlig kille som är så vänlig och tillmötesgående. Jag fick t om beröm för mina personliga brev och ansökningshandlingar! Inte illa. Det kändes bra att få lite feedback av någon som vet vad det handlar om och har sett otaliga brev, både bra och dåliga. Stärkt av detta gick jag till gymmet och pressade mig själv. Helt underbart. Jag mådde toppen när jag gick hemåt. Kvällen ägnades åt att socialisera med en gammal arbetskompis. Mycket trevligt.

Jag börjar känna igen mina dagar lite nu. Vaknar, kaffe, datorn/jobb osv. Min dag. Jag känner att jag inte fick den där värsta chocken efter att jag blev arbetslös, men samtidigt är jag rastlös och vill göra saker hela tiden, så det finns nog ett samband där, kan jag tänka mig. Tiden är väldigt lång och jag är ganska uttråkad. Jag har kommit igång med mitt jobbsökande och fått iväg några bra ansökningar, och det är bra, med det är drygt att vara arbetslös. Jag ska kalla det arbetssökande istället, för det låter inte lika negativt som arbetslös.

Jag har börjat fundera över var jag kan se mig själv, på vilket jobb och med vilka människor. Det positiva är att jag inte har några som helst problem att föreställa mig själv arbetandes och med arbetskompisar. Det måste ju betyda något! Jag kan knappt vänta till jag blir en del av en gemenskap igen och känner mig viktig och precis som alla andra. Tänk att det kan vara så viktigt att få lov att vara en i mängden.

Back to work nu!

Into the dark

Då har jag varit arbetslös en vecka nu. Jag har varit upptagen hela tiden och inte hunnit reflektera ordentligt över min situation. Har inte känt efter. Jag skulle kunna tro att det är en flykt för att slippa må dåligt, men det är det inte just nu. Det finns vissa saker som oroar mig, såsom att AF ska tvinga mig till något vidrigt som jag inte vill göra. Jag ska dit nästa vecka och visa upp mina intyg. Varför? Jo, för att Fredrik vill veta att jag verkligen gjort det jag påstår i min cv. Är det klokt? Skulle jag ljuga om min arbetslivserfarenhet och utbildning? Varför skulle jag göra det? Det här är bara ett sätt att utnyttja sin maktposition och få människor att känna sig misstrodda, anser jag. Jag sitter med en klump i magen, precis som när jag var liten och skulle till skolan. Jag väntade mig det värsta. Så känns det nu. Jag har ingen aning om hur mötet ska gå, och det är skrämmande för jag har inte mycket förtroende för handläggaren jag ska träffa. Det känns mest som en kontroll och inte något som ska gynna mig. Det är var vi har hamnat i vårt system. Människan ska kontrolleras och rätta sig i ledet. Man ska inte slappna av utan vara förberedd och göra som man blir tillsagd.

Jag har haft semester nu och det har varit så skönt. Det blev festivalbesök, släktträff, fest, utflykt och lagom socialt umgänge. Ja, ganska perfekt, helt enkelt. Jag vill tro att jag laddat batterierna nu inför kommande dagar. Dessutom är jag tokkär i min boyfriend. Jag vet inte hur och varför, vet bara att jag är väldigt förälskad just nu. Det värmer och känns underbart. Jag vill bara vara med honom hela tiden, typ. Det är härligt och väldigt positivt. Vi har varit ett par i ett år, och mina känslor är starkare än någonsin. Det är nog så det ska kännas om det är rätt!

Helgen är fullproppad med div. aktiviteter och den ser jag fram emot. Jag inbillar mig att det är bra att göra saker och på så sätt hålla igång mig själv. Jag orkar inte sitta hemma och deppa. Det kommer säkert, tids nog. Det enda som inte är bra just idag, är att jag inte hunnit träna den här veckan, men det går att fixa. Får helt enkelt ta det nästa vecka, tror jag.

Have a good weekend!

En dag kvar

Japp, då har jag avverkat näst sista arbetsdagen och det känns overkligt. Jag kan inte fatta att i morgon, vid denna tiden så är det slut. Det känns riktigt vemodigt nu, och att andra talar om hur mycket de vill ha mig kvar, gör ju inte det lättare. Idag hade jag inget alls att göra, men jag fick besök så det var väldigt trevligt. Jag har ett möte lite senare också, och det blir det sista på detta jobbet. Fan, i mer än ett år har jag gått till jobbet, haft min trygghet, varit nöjd med att ha ett jobb, och nu ska allting bara försvinna. Vad kommer efteråt, egentligen? Jo, en skrämmande tomhet som kan sluka en totalt. Sedan ska jag klara av att hålla humöret uppe, ha självförtroende i jobbsökeriet, vara glad och dessutom en bra partner. Ja, listan kan säkert bli längre, men det räcker för tillfället. Så mycket jag ska klara av med så lite resurser. Utan jobb och trygghet. Man ska ge mer trots mindre kapacitet och kraft. Ja, det är bara att ge järnet och le och se glad ut.

Breaking up is hard to do

Hur ofta gör man slut med sina vänner, egentligen? Jag har gjort det några gånger de senaste åren. I vissa fall har det kommit helt naturligt och skött sig själv, i andra har det blivit ganska dramatiskt. Det har varit skitjobbigt. Jag kan erinra mig tre gånger. Det har varit helt olika och med helt olika relationer. Den ena gången var det med en helt ny bekantskap som jag blev nära vän med ganska snabbt. Vi fick en djup och bra kontakt, men tyvärr blev det lite för intensivt för mig och denne person förstod inte detta när jag försökte förklara hur jag kände och varför jag inte kunde ställa upp på vissa saker som personen föredrog. Vi hade olika åsikter och hamnade i en jobbig konflikt. Personen i fråga kunde inte se vad jag menade om att ställa för höga krav och tyckte att jag var okänslig och att det var självklart att ha det som personen ville, men jag kände att det var så långt från vem jag är, så jag sa nej tack och försökte att påverka och bibehålla relationen utifrån vad jag hade att erbjuda. Detta var inte tillräckligt för denne, och därför valde jag att bryta helt. Något annat var inte ett alternativ. Vissa saker kan eller ska man inte kompromissa om. Så är det. Personen reagerade starkt med både ilska och elakheter, vilket fick mig att förstå att jag valde rätt. Vi var inte bra tillsammans, helt enkelt. Nu var denna relation på Internet enbart, och detta kan ha bidragit till att det var lätt för mig att välja bort. Ja, det var en märklig relation, men den var fin och givande till att börja med. Jag lärde mig mycket om mig själv och det är ju positivt.

Den andra relationen var irl, och med en kär och betydande person, tyvärr, för den var väldigt smärtsam och har lämnat spår efter sig. Jag tänker fortfarande på den här personen ibland och undrar hur det gick för denne och hur den mår. Vi gjorde en affär som gick snett, vilket äventyrade och satte stopp för vår framtida relation. Man ska inte blanda affärer och nöje, sägs det. Och definitivt inte göra affärer med vänner, för det kan gå riktigt snett samt att man riskerar vänskapen. Vi kom inte överens och blev ovänner. Det gjordes några tappra försök till att lösa saken och förklara var vi stod, men det var omöjligt att fortsätta. Mycket tråkigt. Den senaste relationen som gått hädan är med en riktigt nära vän och det var jag som blev bortvald, tror jag. Eller jag blev ingenting, för personen slutade helt enkelt att höra av sig. Jag vet att det har med personens hälsa att göra, men det förklarar inte allt. Vi hade en fin och värdefull relation som bara kastades bort av vederbörande genom att sluta bry sig och sluta höra av sig. Det smög sig in genom att det gick längre tid mellan samtalen och vi träffades inte alls. Jag vet att jag föreslog många saker, men denne nappade aldrig och till slut tröttnade jag på att försöka. Det är så svårt, att på ett rationellt sätt förklara för sig själv varför man blir dumpad. Varför man inte är önskad längre. Det hjälper ju inte när jag vet att jag gjorde mitt bästa och att jag inte bidragit till dennes val och beslut. Det ska vara om jag brydde mig för mycket, kanske. Vad vet jag, egentligen? Det känns som att jag inte känner den här personen längre. Inte i den här situationen som är ny för vår f.d relation. Man tycker att man har lärt känna en person genom allt man gått igenom tillsammans, men ack, så fel man kan ha! Det värsta är att man inte ersätter de gamla, förlorade vännerna, med nya vänner, vilket gör att man blir fattigare och fattigare. Jag är ensam, helt enkelt och vill ha nya vänner i mitt liv, för jag behöver andra människor omkring mig. Jag brinner för andra och vill dela saker och få uppleva dessa människor med allt de vill ge osv.

Ensam är inte stark. Det har jag lärt mig nu.

Åtta dagar kvar

Dagen D kryper närmare nu. Åtta dagar är vad jag har kvar på jobbet. Det känns konstigt att tänka på mig själv som arbetslös, faktiskt. Lite overkligt. Snart är det här borta och jag står ensam, utan trygghet och rutiner. Det är då jag måste skapa mina egna, ta tag i mitt liv, söka jobb, vara glad, ja, listan kan göras ännu längre. När man har så lite, så krävs det ännu mer av en, och det är ganska orealistiskt. Hur ska man orka allting? Var ska man få kraften ifrån när allt är borta som ger en den där grundtryggheten? Den som gör att man orkar och kan. Jag fasar för Fredrik Reinfeldt vardag. Fasar för att bli en del av statistiken och helt obetydlig. Att hamna i, vad jag kallar, för intetness. Vi kommer båda att vara arbetslösa vilket säkert kan vara jobbigt, men kanske kan vi stötta varandra också. Det blir nog lättare att förstå hur vi känner och varför. Ja, vi får kämpa tillsammans. Jag måste bara komma igång nu med mitt jobbsökande. Vill vara igång innan jag står där med piskan på ryggen. Men det är svårt just nu när jag befinner mig här, innan jag har slutat. Jag får inget gjort, gör något mellanting. Det blir inte så bra.

Helgen var hur bra som helst. Vi träffade vänner och åt middag och var på stranden också. Det var ljuvligt. Jag mår bra av att träffa vänner, men jag gör nog det för sällan. Det skulle behövas fler av dessa. Jag har märkt att det är ganska svårt att skaffa nya vänner. Hur gör man? Ska man skriva i pannan att vänner sökes? Börja en kurs? Min pojkvän har skaffat sig en del genom att ha hobbies, och där kan man träffa likasinnade. Krogen är fel ställe för sådant. Jag får hoppas att jag kan träffa nya människor genom mina vänner.

Idag är det fint väder igen, och jag vill bara sitta på en uteservering och dricka öl. Livet kan vara ganska fint när man inte tänker på alla bekymmer som hägrar, utan istället sitter man och tittar på solnedgången och njuter. Nice. Idag blir det nog en kall en!

Tjing!

Ilska

Jag är arg. Jo, jag är en arg människa, tyvärr. Det finns säkert många skäl till detta, och jag ska inte gå in närmare på detta, för jag kan bara spekulera över detta. Att vara arg är ett handikapp i min relation, för det drabbar ju min fina pojkvän, som inte förstår varför jag blir så arg. Det ställer till många missförstånd och stor frustration hos oss båda, men mest för mig som upplever det som att jag inte kan kontrollera det alltid. Jag är starkt medveten om det här, men vet inte riktigt hur jag ska få bukt med det och hur jag kan tona ner det. Det behövs kanske en psykolog för att komma till rätta med det, vad vet jag. Kanske är det för komplicerat för mig att lösa eller ta tag i, men jag vet bara att jag måste försöka. Min reaktion blir så stark vid bråk eller vissa meningsskiljaktigheter. Jag vet att jag alltid varit aningen hetsig när man har tunga diskussioner, och att jag kan höja rösten ibland, och jag misstänker att det kommer hemifrån en stökig och högljudd familj med många starka viljor. Där fick jag lära mig att höras för att synas, tyvärr. Min mor var också arg och skrek mycket på oss syskon.

Jag vet att den här relationen hör till en av de bästa jag varit i, och kanske skapar det en rädsla för att den ska ta slut eller att jag ska bli övergiven. Jag vet inte vad det beror på exakt, men jag är trött på att vara arg och besviken på min kära och fina partner. Det är verkligen inte attraktivt, kan jag säga och jag hatar mig själv för att det syns. Det är fult och förstör. Jag vill inte förlora det fina vi har skapat tillsammans, och vill ha en framtid med honom. Vi är väldigt olika i hur vi hanterar olika situationer, han är lugn och håller saker inom sig och jag är utåtagerande. Han förstår inte mig i vissa sammanhang och att jag inte alltid är arg för att jag höjer rösten, för han är inte van vid det. Jag har kommit fram till att vi båda måste förbättra oss. Han måste släppa ut mer och jag måste hålla tillbaka lite. Ja, det är tufft. Visst kan ilska och vrede vara en drivkraft i olika sammanhang, men tyvärr också en broms i andra.

Anger management är ett måste för mig...

Mi casa...

Då var jag ensam igen. Har återtagit mitt hem. "Det var trevligt när de kom, men ännu trevligare när de gick". Det känns faktiskt så just nu. Jag skäms inte för att jag blir trött på att ha folk omkring mig hela tiden. Pojkvännen är ju en sak, men andra människor något annat. Saker tar slut i kylen, toan ser för jäklig ut, det ligger mycket prylar överallt, köket är rörigt, ja, som sagt, rörigt! Jag har mitt sätt i mitt hem och det passar ju inte alltid andra, förstås. Kanske är jag inte tillräckligt generös eller gästvänlig, vad vet jag? Det blir nog svårare med åren att anpassa sig till andra som kommer in i ens hem. Jag är kanske en dålig människa. Skit samma just nu, för ikväll blir det pojkvänsfritt och filmkväll för hela slanten! Det gillar jag verkligen. Jag känner det som att jag skämmer bort mig själv när jag unnar mig film och egenmys. Men det är viktigt att ta hand om sig själv.

Det blir träning idag också. Lika bra att köra på medan ångan är uppe och humöret på topp! Jag har haft lite träningsvärk, men det hör ju också till. Det kan gott kännas lite att man ansträngt sig och tränat. Jag ska kombinera träningen med promenader också, har jag tänkt. Lite fettförbränning skadar inte. Målet är bl a att få en fastare rumpa!

Jobba, jobba, jobba....

Träning ger mer!

Oj, så skönt det var att träna igår! Det var ju ett tag sedan, men jag kom in i det snabbt. Ska ju erkänna att jag var aningen ringrostig, men jag kämpade på bra. Det var så skönt efteråt. Jag blev både piggare och gladare och var betydligt mindre trött på kvällen. Det är en härlig känsla som fyller en. Jag ska verkligen träna regelbundet nu och hålla det, för det behöver jag. Det kan definitivt bidra till ett ökat välbefinnande framöver och kanske också motverka att jag mår dåligt inför Af osv. Man blir lite hög på sig själv efteråt, och det känns nästan som att man kan se skillnad bara efter en gång! Skit samma att det sitter i huvudet så länge jag mår bra av det. Fast erfarenheten säger mig att det visar sig ganska omgående, och det sporrar ju klart till att fortsätta.

Jag har haft gäster nu ett par dagar och det har funkat ganska bra, men jag känner mig väldigt begränsad i mitt hem. Kan inte riktigt slappna av. Det är nästan som att mitt hem inte är mitt. Och snacka inte om röran! Det är den trista biten. Lagom är bäst när det kommer till gäster, enligt mig. Någon natt lite då och då, och gärna en person åt gången funkar bäst för mig. Ska bli skönt att pusta ut imorgon. Fast nånstans så gillar jag verkligen sällskap. Jag föredrar nog att man gör olika saker och ses ibland och inte behöver umgås hela tiden.

På tal om helgens utsvävningar, så klarade jag mig ganska bra när det kommer till min sjuka. Vi hade det hur trevligt som helst, fast jag kände att jag nog hade druckit lite för mycket. Jag kan bli lite småknäpp då. Det är trist, men jag ska jobba på det, också. Jag vill verkligen kunna gå ut med min pojkvän, för vi har lika stort intresse av dansen, så därför måste det fungera.

Då var det slut för idag!

Ny vecka-nya tag!

Då var det måndag igen, och veckan har börjat riktigt bra. Jag har lyckats hjälpa behövande och dessutom fått gjort en hel del annat. Jag känner mig rejält utvilad, och det gör säkert sitt. Helgen var jättebra och innehöll mycket socialt umgänge och en hel del alkohol, tyvärr, med tanke på hur jag mådde igår. Jag fick t om dansa i lördags och det var välbehövligt, minsann. Det var helt underbar technomusik som fick mig att studsa! Jag hade förmånen också att se Svenska Akademin och det var rysligt glatt och trevligt. Som sagt, helgen var superbra.

Idag ska jag träna har jag bestämt. Nu har jag haft en långt upphåll pga semester och sjukdom, men nu är det nya friska tag som gäller. Jag behöver det för att må bra. Det kan nog vara extra värdefullt nu också innan jag blir arbetslös. Jag har klippt mig också! Det blev riktigt bra. Jag är som en ny person! Det känns kul att våga förändra och må lite bättre.

Just nu ser jag fram emot den stundande Malmöfestivalen, för då blir det mer kul!

Arbetslös=livlös?

Jag går och räknar ner mina kvarvarande dagar på mitt jobb. 17 dagar kvar som arbetstagare. Om 17 dagar ska jag gå till Af och anmäla mig som arbetslös och jag fasar så mycket för detta. Jag är livrädd att det ska innebära att jag inte längre kan bestämma över mina dagar och över vad som jag kan och ska göra. Rädd för att inte ha något val och även för att inte klara mig ekonomiskt. Jag kanske t om måste flytta för att få jobb i en annan stad. Ska jag flytta ensam då? Bort från pojkvän och min familj? Ja, som sagt, så känns det lite läskigt att inte veta vad som ska hända framöver. Jag önskar att det fanns en möjlighet att få stanna kvar på detta jobbet, men det går tyvärr inte. Det finns inga pengar kvar. Jag måste skaffa mig ett annat jobb och det är dessutom snabbt, för att inte hamna i klorna på Af. Jag känner att mitt självförtroende kunde varit lite bättre, och det gör inte det lättare när jag ska söka jobb, för då måste jag ju berätta hur bra jag är och varför just jag ska ha det där jobbet.

Jag har nog inte varit så kul att ha att göra med den senaste tiden. Min oro inför min framtid har påverkat både humör och välmående. Tyvärr har min pojkvän fått ta en hel del. Jag ska gottgöra honom! Jag måste jobba på att vara en bättre flickvän, helt enkelt.

Fast just nu känner jag mig mest ynklig och rädd inför vad som komma skall...

Hårfager

Då var det måndag morgon igen och här sitter jag på jobbet, precis som vanligt. Det känns som att jag inte gör något annat. Tiden står stilla. Jag är ganska uttråkad och har en känsla av att dagen blir lång idag och att det inte blir så mycket att göra här. Trist.

Jag funderar på håruppsättningar. Det verkar som att alla tjejer är grymma på att sno ihop en fin frisyr. Har du sett de slarviga knutarna som de har? Som bara ser så där, skitbra ut. Som om de inte lagt ner tid och en helsikes massa klämmor på den där frissan! Hur gör de detta? Jag har försökt att sätta upp en fin knut, men det närmsta jag kommer är en trist duschknut, typ! Jag skulle behöva fråga någon om tips och be denne visa mig också. Jag är så trött på mitt hår och hur jag ser ut. Hästsvans och flätor känne lite uttjatat just nu när det är det enda jag kan få till. Min pojkvän tjatar dessutom på mig om att mitt hår är fint och att jag borde göra mer med det. Han skulle nog också föredra om jag hade svallande fina lockar, istället för rakt. Trist värre. Permanent känns inte aktuellt i dagsläget, men däremot lite blont och en klippning. Jag är nog redo för att gå tillbaka till det ljusa. Visst behöver man piffa till sig ibland!

Helgen var boring. Jag gjorde nog inte ett skit, förutom att kolla på film, vilket jag älskar. Regnet satte stopp för alla planer om en utflykt. Dessutom jobbade pojkvännen. Vi har tjafsat mycket den här helgen. Jag tror att vi båda är frustrerade över vår vardagssituation med jobb, pengar osv, och det gör sig påmint ibland. Jag är uttråkad just nu och vet inte hur jag ska komma ur det. Det känns som om jag är orkeslös och tråkig, bara.

Dags att återgå till jobbet...

Alone at last!

Då var det bara jag igen och det är så skönt. Jag känner mig grymt oflexibel eftersom jag njuter så mycket av att vara ensam igen. Men det är jobbigt att ha någon som man känner väl så nära och ganska intensivt. Det kräver mycket av en. Jag blir mer och mer säker på hur lite jag gillar det, egentligen. Får man lov att vilja välja bort vissa människor i ens liv? Jag har ju brutit förr med både min mamma och min syster för att jag inte har klarat av att ha dem i mitt liv. Jag minns att jag var fullt nöjd med att ha det så under en tid. Det var lugnt och fridfullt och ingen som hade en massa åsikter om min personliga utveckling och vad jag jobbade med när det gäller mig själv. Jag hade nyss påbörjat en utbildning och kände hur jag förändrades och hur mycket som hände med mig. För mig var det enbart positivt, även om det var jobbigt, men för min familj blev det för mycket. Det kändes hårt att bli motarbetad av min familj när det enda jag ville var att få utvecklas. Visst är det ironiskt att det kan få andra att må dåligt när du själv mår så bra...

Man står ju själv närmast, heter det, och jag får nog hålla med om det. Hur nära jag än må komma en annan människa, så vet jag ändå inte var jag har dem. Hur vet jag att man känner likadant? Man har säkert helt olika referenser och bakgrund, vilket påverkar en. Och hur vet vi att saker betyder samma för någon annan? Det vet vi inte. Jo, om vi definierar saker så kan vi börja att förstå hur någon annan tänker, och först då vet vi hur nära dem vi står, tror jag. Hur ofta bemödar man sig att fråga vad den andra menar? Vi tar helt enkelt för givet att vi vet vad denne menar och uppfattar det efter oss själva. Hur vet jag själv när någon har uppfattat något rätt när jag försökt förmedla en sak? Jo, genom att återkoppla. Fråga om personen förstått och be denne förklara hur den tolkade det som sades. Tänk att något som känns så självklart och enkelt kan bli så komplicerat!

Livet är inte enkelt, men jäkligt spännande...

Bra, men ändå inte

Dagen började sådär. Det blev lite irritation med min vän, men det löste vi. Vi tog en tur till stranden och hade några fina timmar där. Väl hemma gjorde jag mat, superstressad, eftersom hon skulle iväg. Sedan blev det lite tjafs igen och till slut bråk. Så jäkla trist, och jag vet inte hur vi hamnade i det från början. Jo, hon generaliserade över något, och jag var av en annan åsikt, och sedan var det igång. Jag känner att detta tar på krafterna också, och skulle nog bara vilja vara ensam och slippa hamna i diskussioner som leder till bråk. Det är säkert jag som inte känner mig på topp, för jag har mått bättre. Jag behöver nog ladda batterierna och vara lite ensam. Nu ska hon iväg ett par dagar så då hinner vi båda få lite distans. Vi är som riktiga systrar och vi känner varandra väldigt bra. Kanske har det med saken att göra. Vi tar inte så stor hänsyn till varandra. Trist iaf.

Jag har nyligen upptäckt att jag är svartsjuk. Jo, det är sant, och jag är inte stolt över det. Sjuk heter det ju och det känns verkligen som en sjuka. Det känns skitjobbigt att inte kunna lita på min pojkvän i alla lägen. Jag vet att han älskar mig och vill vara med mig, men jag pallar inte att han kollar mycket på andra. Det blir för jobbigt för mig. Jag är rädd att han ska föredra någon annan. Det gör verkligen ont och är en skum känsla som jag aldrig upplevt förut. Jag ska försöka hantera detta på egen hand, och inte berätta för honom, för kanske blir det för stort. Om jag lyckas bemästra det själv, så går det nog lättare. Jag skäms mycket för det. Det smyger sig på mig ibland och tar över mitt rationella tänkande. Varför är jag svartsjuk fast jag vet att jag har en fin , trogen, härlig, älskande pojkvän? Jag vet att jag är bra och att jag är värd att älska, men någonstans måste det finnas en osäkerhet. Jag tänker ibland att jag är rädd för att han ska lämna mig. Jag vill ju satsa på oss helhjärtat, men jag blir rädd ibland när jag tänker på det. Rädd för att ge allt och sedan förlora det.

Som sagt, halvtrist vecka med många funderingar...

Ingen bra dag idag

Jag mår inte så bra idag, för det blev lite diskussioner igår med min pojkvän. Vi har haft några sådana nu den senaste tiden och det tar på krafterna. Jag märker att det påverkar mig mycket, och jag ju inte sovit så bra heller, på sistone, så det gör nog sitt. Det känns som att vi pratar förbi varandra nu och inte alls når fram med det vi vill säga. Jag känner mig grymt missförstådd och inte respekterad av honom, och det känns tungt. Får ingen som helst respons i det jag säger, utan bara en motreaktion med starka känslor och åsikter. Jag blir så frustrerad och arg just nu, att jag inte vet var jag ska ta vägen. Vill bara dra mig undan och få vara ifred. Varför ska man försöka sig på att kommunicera när det ändå inte funkar. Skit också! Varför ska vi vara så förbaskat olika i vissa situationer? Det känns som att vi har en tråkig maktkamp för tillfället och att ingen kan vinna den, hur mycket vi än försöker. Jag är utåtriktad känslomässigt och han är precis tvärtom. Hur går det ihop?? Nej, just nu gör det verkligen inte det. Jag vet inte hur vi ska kunna komma ur det här, som känns som en nedåtgående spiral. Jag är nog lite rädd att jag ska dra mig undan och sluta mig och stänga av, för det har hänt förut. När jag inte pallar mer. Då är det stopp. Finns ingen återvändo då. Vill inte hamna där. Suck.

Idag får jag besök av en vän, och det ska bli, sådär lagom kul, tyvärr. Är inte upplagd för att vara trevlig, och har ingen lust heller att berätta varför. Jag hoppas att jag slipper. Det kanske löser sig av sig själv. Min vän är ganska självständig och brukar sysselsätta sig själv, så det kanske inte krävs så mycket av mig. Jag ska försöka tänka positivt. Visualisering. Jag måste dessutom ta bättre hand om mig själv. Måste lyssna inåt för att kunna hjälpa mig själv. Imorgon är jag ledig och det är en riktigt bra grej! Jag får sova ut och slipper diverse störningsmoment på morgonkvisten. Det är alltid något!

Tack och hej, leverpastej!

Sommaren kommer igen!

Visst är det nog så att sommaren faktiskt är på väg igen. Fast, det har ju faktiskt inte upphört att vara sommar, utan bara regn och lite lägre temperaturer och det är ju också en del av sommaren. Jag har hört mer än en person sia om att den är över och att det inte varit så dåligt på många år. Hm, har inte jag hört det där förut? Jag har fått för mig att det sägs exakt samma saker varje år. Det är precis som att det bara måste gnällas om vädret. Man måste bara prata om det. Kanske svenskt, vad vet jag. Jag längtar iaf till att få lov att bada och sola igen. Jag älskar verkligen att vara i detta tillstånd på stranden. Det är så fridfullt och ändå så uppfyllande. Jag tackar ju inte nej till en fräsch solbränna heller.


Jag har kollat på samtliga avsnitt av Big Love och jag måste erkänna att jag är fast! Nästa uppdrag är att få tag på nästa säsong. Måste bara. Jag gillar att försvinna in i filmer och bli ett med dessa, och har förstått att jag har en bra inlevelseförmåga. Jag upplever saker väldigt starkt och lever mig in i situationerna. Ibland är det lite jobbigt om man blir ledsen och gråter, för det går inte alltid att stoppa. Då är det skönt att veta att man är ensam och inte behöver ursäkta sig för någon. Jag har blivit bättre på att gråta med människor, men jag gråter fortfarande hellre ensam, helt klart. Det kommer ut mycket mer då, och jag kan bara få landa i fred i den känslan. Jag tror att det är viktigt att få gråta ibland. Att tillåta sig det när man behöver det. Det känns som att man rensar systemet och kan gå vidare, något lättare inombords, dessutom. Jag skriver ju också för att underlätta det för mig själv. Det är skönt att bli av med saker, för det blir jag verkligen genom att skriva. Jag löser kanske inte problemet, men jag får lite mer distans när jag sätter det på pränt. Då kan jag dessutom gå tillbaka för reflektion eller för att försöka förstå hur jag upplevde och kände det vid det tillfället. Jag har haft lite skrivkramp under några år, men nu verkar det som att det lossnat igen.

Nu blir det en tur i det fina vädret!
Tjing!

Musik, musik

Idag har jag suttit framför datorn i flera timmar och lyssnat på musik, eller, tokdiggat. Det är så skönt att bara låta mig svepas iväg av dessa ljuvliga toner. Just idag lyssnar jag på trance. Jag känner att jag blir tokig snart om jag inte får dansa. I need it! Det var väldigt länge sedan jag fick mitt behov stillat. Jag måste hitta en bra tillställning och samla ihop mina vänner för en liten utflykt. Det har alltid varit viktigt för mig att dansa regelbundet. I många år gick jag ut enbart för att få lov att dansa. Detta gjorde ju tyvärr att jag fick nöja mig med vad som fanns att tillgå i den lilla hålan jag kommer från. I slutet av 80-talet poppade det upp ett och annat bra ställe med fina grooves, men de försvann lika fort igen, tyvärr. London hade massa bra klubbar att erbjuda, givetvis. Köpenhamn var ofta det givna resmålet för denna musik. Kanske skulle jag ta mig en tripp mot Denmark?

Jag glömmer verkligen tid och rum när jag sitter framför datorn, och speciellt om jag lyssnar på musik. Då kommer jag in i en skön stämning. Nörd? Ja, kanske det. Jag är ganska glad över att jag trivs i min lilla ensamhet och dessutom roar mig. Det finns många människor som inte står ut i sitt eget sällskap. De klarar helt enkelt inte av att vara ensamma. Jag tycker att det är lite sorgligt. Visst är det så att alla inte skulle tycka om att vara ensamma, men att inte klara det är något annat. Jag känner några män som avskyr det. De blir bara rastlösa och uttråkade. Jag tror att mitt behov har ökat med åren. För mig handlar det om att ladda och få energi. Eftersom jag träffar min kille ganska ofta, är det särskilt viktigt för mig att bara få lov att "vara" ibland. Det är ganska skönt att slippa ta hänsyn till någon.

Jag har hyrt hela första säsongen av Big Love. Den handlar om en man som är polygamist och har tre fruar. Det är tydligen inte helt problemfritt. Han har en massa barn och svärföräldrar som ger honom ett och ett annat huvudbry. Boxen innehåller 5 skivor, och 12 avsnitt totalt. Snacka om att frossa! Jag tänkte avverka den nu i helgen. Kan jag bara slita mig från datorn och musiken, så är jag game!

Ha en solig lördag!

Nice tunes:
http://http//www.cytopia.org/category.php?categoryNo=7&

Big Love:
http://http//www.lovefilm.se/browse.do?show=movie&id=47422

Hurra för fredag!

Då var det äntligen helg. Veckan på jobbet har varit ganska tråkig och ansträngande. Jag känner mig ganska slut och lite trött på människor som har krävt mer av mig än jag kunnat ge. Tyvärr ingår det i mitt arbete, att hjälpa. Jag gillar att kunna hjälpa, men ibland är det svårt att sätta gränserna. Det handlar om andra människor och då måste hänsyn tas till det. Idag ska jag unna mig en god drink och bara hygge mig. Jag hoppas att jag blir hembjuden på lite mat till min vän. Det är bra att inleda helgen med sällskap. Pojkvännen ska på sitt, så vi lär inte ses i helgen. Det är skönt, för vi har haft en del kontroverser den senaste tiden, så vi behöver nog lite andrum, båda två. Det är svårt att vara den perfekta partnern. Ibland önskar jag att det fanns en manual att ta till i svåra situationer. Eller en tredje part som kunde gå in när det gick överstyr. Det är svårt att förstå att någon annan tänker helt olikt dig själv. Då blir det svårt att förklara och förstå varandra. Man önskar att man var lite mer lika ibland. Och ibland är det frestande att säga: "It´s my way-or the highway!!" Fast det är ju inte särskilt konstruktivt, förstås. Ja, ja, det är bara att försöka lösa det efterhand som det uppkommer svårigheter.

Jag tycker så synd om studenterna, för tillfället. Hur kan man begära att de ska klara sig på 7364:- i månaden, i 9 månader, dessutom. Och inte får de jobba så mycket, heller. De kan ju numera dessutom glömma a-kassan också. Jag tycker att det är för bedrövligt. Tror de att en student har färre utgifter, eller? Tror de att alla bor i studentrum med billig hyra, eller? Fast de är ju inte så billiga har jag förstått. Tänk dig att en student har en hyra på 3000:-, andra fasta kostnader med telefon, el, försäkringar osv. Det blir kanske 1500:- kvar efter allt är betalt. Dessutom finns det inte jobb till alla som vill jobba. Vad ska de göra? Jag tycker att det är för jäkligt för dessa människor investerar både i sig själva och i Sverige, som framtida skattebetalare. De tillför oss mycket och behövs. Vilka signaler sänder detta ut, egentligen? Jag pluggade för några år sedan, och hade förmånen att kunna stämpla upp under ett sommarlov, och det räddade mig, kan jag säga. Annars hade jag fått söka socialbidrag, och det hade kanske inte gått så bra. Kanske hade jag inte sökt alla jobb, haft för hög inkomst och dessutom inte varit inskriven som arbetssökande pga mina studier. Jag känner mig lyckligt lottad iaf.

Kanske var det bättre förr...

Regn och åter regn

Min mamma brukar säga att det regnar allt vad det kan. Det har jag tänkt på många gånger den här sommaren. Regnet påverkar mig ganska mycket. Ljuset förändras, luften blir laddad och tung, det blir grått och vått samt ibland kallare. Jag tillhör en av dem som kan tycka att sommaren ställer för många krav på mig. Jag måste vara glad och tycka att allt är så himla toppen. Dessutom ska jag vara översocial för att det är varmt. Jag måste passa på, heter det. Det är en sommarhets, på något vis. Man ska ut och vara väldigt aktiv, festa som aldrig förr, vara snygg och vältränad och utåtriktad. Allt det här kan göra mig inåt och deppig istället. Jag orkar inte med pressen, stressen eller kraven från omgivningen. Jag vill bara låsa in mig, låta mig uppslukas av en bok och vara osocial. Fast bara ibland. Jag måste få lov att göra revolt ibland. Det har jag rätt till. Jag älskar sommaren och värmen, men jag måste få lov att välja själv när och vad jag vill göra. Det är en fantastisk årstid på många sätt. Jag gillar det faktum att man kan vara utomhus och att det är gratis! Gratis är bra.
Just nu är jag mest trött. Jag har sovit illa sedan en tid tillbaka. Det är märkligt hur mycket kroppen pallar när det gäller brist på sömn och vila. Jag ska inte påstå att jag jobbar alltför hårt, men mitt jobb är ganska krävande mentalt. Det tar på krafterna ibland. Och det gör mig också trött och orkeslös. Jag har glömt hur det känns att ha regelbunden sömn. Det känns ganska avlägset, tyvärr. Man skulle varit katt, för då hade man fått sova väldigt mycket. Det hade jag gillat. Jag önskar att jag kunde fått bo i en stuga på landet och vila upp mig. Bara jag. Utan krav och annat som stressar mig. Jag ska nog se om jag kan lösa det, faktiskt. Det finns en stuga jag skulle kunna låna om jag har tur.

De säger att efter regn kommer solsken, så jag ska be till de högre makterna och önska lite badväder, tror jag!

Nu är det lunch. Ciao!

Orkar folk läsa bloggar?

Hej hopp, käre läsare! Jag är helt ny på det här, och hoppas ju givetvis att någon vill och orkar ta sig igenom min blogg. Det finns ett behov hos mig att få uttrycka mina tankar och funderingar kring olika saker. Det lär nog bli en bra blandning, kan jag tänka mig. Jag får låta andra avgöra det, tror jag....

Idag funderar jag på om folk verkligen orkar läsa bloggar, egentligen. Tänk vilken uppsjö av bloggar som finns. Vad är det som gör att man väljer ut en speciell? Sitter folk framför datorn och har lite trist och letar sysselsättning eller är det mer selektivt? Jag är inte så bevandrad inom det här, men jag tänker ta reda på hur det är ställt därute! Jag kanske skulle göra en enkät och låta olika människor svara på frågor som undersöker folks vanor. Hmm. Får nog fundera vidare på den. Helt klart lockar bloggar folk. Jag känner människor som läser bloggar om arbetslöshet eftersom de befinner sig där själv. De letar nog efter sina likar och behöver kanske detta för att identifiera sig med. Det kan ge stöd och hjälp i frågor som är aktuella för en. Visst söker vi alla något för att finna oss själva, så småningom. Vi använder bara olika medel för att komma dit. Jag förundras själv över hur personligt det kan bli i folks bloggar. Behöver vi lämna ut en del av oss själv för att må bra? Vad vill vi uppnå genom detta? Måste vi få respons eller räcker det att vi får ge uttryck för våra tankar och känslor?

Ja, då har jag skrivit min första blogg, och det känns faktiskt ganska bra att få lov att delge någon mina funderingar.
/Lisa